Jag sitter i en lånad lägenhet i Echo Park med en katt i knät. Jag försöker skriva den där årssammanfattningen men det är svårt och jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur fruktansvärt förjävligt och fantastiskt fint det här helvetes året har varit.

Tack och lov är det snart slut. Imorgon dansar vi bort de sista timmarna på ett mansion i Hollywood Hills.

Idag såg vi Lana Del Rey på en loppmarknad. Lana Del Rey är den som mest frekvent ackompanjerat mina tunnelbaneresor genom söderförorterna. Från Hagsätra Centrum genom tallarna i Bandhagen över Skanstullsbron i solnedgångar i mörka tunnlar under innerstan. Lana Del Rey är väldigt 2012 och mitt arga hjärta, och idag såg jag henne på en loppmarknad i West Hollywood, så många mil från gröna linjen och ilska på årets näst sista dag.


Sen vill jag be om ursäkt, framför allt till Flegzan, för bristen på bilder här. De finns. Jag har bara inte haft tid att ens öppna raw-filerna än.

Mitt zigenarliv dreaming

Nej, jag dog inte där ute i öknen, jag lever fortfarande, om än väldigt hektiskt. Mitt liv får plats i en väska, kabin-size. Min ritual är packa, ge sig av, packa om, åka iväg. Tandborste, kameror och halvrena kläder.

I Palm Springs jobbade jag bland kolibrier, rosmarinbuskar och jacuzzis, och simmade i en varm pool samtidigt som jag tittade upp på stjärnorna i den iskalla ökennatten. Sedan dess har jag vinglat runt på rullskridskor, monterat ner en säng i en porrstudio, åkt på roadtrip med min bästa vän/storasyster/kusin, läst i timmar på ett café i en ökenstad, druckit öl och tequila på ett motellrum, vandrat i Joshua Tree, förälskat mig i en knallgul, antik koffert, ätit pumpapaj på stranden, dekorerat kakor och druckit vin, dansat till soul på en svettig klubb i Silverlake, firat jul med min galna släkt, suttit i ett kök, druckit gin och pratat om livet, för att tillslut hamna längst ut på Santa Monica Pier där jag kramade Rebecca, Ida och Fanny välkomna till landet.

Ikväll är jag bara tacksam över att få sova i min egen säng.

För de som inte minns det här inlägget kan jag börja historien med att jag satt i Belfast och frös och bestämde att jag skulle flytta till Los Angeles någon gång och i jakten på fotografer jag skulle kunna assistera hittade jag Andrew Kuykendall och ikväll åker jag till Palm Springs för att assistera honom under en lookbook-plåtning i ett par dagar.
Det går helt okej bra nu.

De senaste dagarna har fördelats på följande vis:

Pendlat 2,5 timme, jobbat 6 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat 5 timmar, sovit 5 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat 7 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat... Ja, ni fattar grejen.

I helgen ser det ut som att jag åker iväg och jobbar i Palm Springs i några dagar men mer om det senare för jag tycker inte om att ropa hej...

Kära bloggen,

I helgen har jag:
1. Jobbat. Vilket i lördags innebar att rensa och organisera min bakfulla chefs kontor.
2. Varit fruktansvärt full. Den här helgen lyckades vi ta oss till en riktig klubb(!) men särskilt mycket dansande blev det inte ändå. Nästa helg. Kanske. Förmodligen inte.
3. Varit fruktansvärt bakfull. Whiskey och rödvin är en förskräcklig kombo.
4. Ätit pizza och kollat på dyra prylar i Venice.
5. Varit på svensk julmarknad. En helt absurd upplevelse men totalt värd när jag får syn på skylten "Saffransbröd" (vem fan säger saffransbröd? saffransbullar är gränsfall. lussebullar köper jag. lussekatter heter det.). Jag kan ha skrikit LUSSEKATTER!!!! och sedan marcherat i min allra raskaste takt tvärs över hela lokalen. Glädjebägaren solkades av att de hade blandat i russinen I DEGEN. Fullkomligt obegripligt beteende. Annat som fanns på den svenska julmarknaden var pannkakor, ett luciatåg, Gunilla Pehrsson och Peter Stormare.
6. Ätit lussekatter och kollat på söta djur på youtube.
7. Blivit stalkad från bussen.
8. Ätit mer lussekatter.

Inlägg om inlägg och sammanfattning av inläggen som inte blev

Jag har suttit i nästan en timme och försökt skriva ett jävla blogginlägg. Först tänkte jag skriva om området jag bor i. Hur det bara är rika människor med feta SUV's och bortskämda barn, men det visade sig vara en helt poänglös historia. Sen försökte jag skriva om att jag försöker skriva en årssammanfattning men bara skriver massa saker som knappt är okej att skriva om, vilket bara slutade med att jag skrev om alla sakerna det knappt är okej att skriva om.
Jag ville även visa hur jag bor. Jag har till och med städat för att kunna göra ett superbloggigt hemma-hos-inlägg, men har jobbat så jävla mycket de senaste dagarna och nu är det lika stökigt igen innan jag ens hunnit fotografera mina rosa dricksglas och badrumshyllor med Chanel-läppstift och parfymflaskor.

Men så här, jag bor i ett snobbigt område och känner mig malplacerad, det kommer antagligen dyka upp en årskrönika som är så långt ifrån bakverk och flaggspel man kan komma (nej okej den kommer innehålla en hel del bakverk...) där jag skriver om att vilja dö och att bli kär, och om jag någonsin är hemma medan solen är uppe och lägenheten någorlunda städad kommer ni, till er stora glädje så klart, få se min enkla boning.

Det var allt.

Box Eight Studios

                                                

Jag skaffade en till praktikplats. En teglad studio med apelsinträd på innergården och trevliga människor. Enda nackdelen skulle väl vara att det ligger i Downtown. Borde börja bära kniv och skottsäker väst på väg till jobbet...

Det vilar en förbannelse över mig och Anna-Lisa, och igår fann vi återigen oss själva på en märkligt värdelös fest någonstans i Downtown LA där någon i 90-talsversionen av en Elvis-kostym sitter och plinkar på två av keybordens tangenter medan en annan man i slokhatt och 70-talskostym vickar på höfterna och ger ifrån sig vad som verkar vara slumpvis valda meningar i takt till det samplade beatet.

Det närmsta vi kommit en lyckad utekväll var fyllepizzan vi åt efter ett av alla katastrofala försök till halloween-firande.