Hem 2009-2010

Folk frågar vart jag kommer ifrån och jag vet inte vad jag ska svara. Home is where my stuff is, och här samlade jag mina ägodelar mellan 2009 och 2010.

Bangatan 31

Jag var nästan vuxen men fast i en tonårings hem. Mamma och Janne satt i vardagsrummet och åt kvällsmackor och jag stängde in mig på rummet med de snirkliga tapeterna och drömde om andra platser längre bort.

 Här delade jag och min första pojkvän 90-sängen och grät tillsammans hela natten då jag gjorde slut.

 Jag hade trivts bra men den sista tiden luktade hela rummet bara ångest och rastlöshet.

 När jag stirrat färdigt på de akvarium-liknande fönstren mitt emot var det dags att ge sig av.

17 Meadowbank St

Hit flydde jag. Gömde mig bakom en rödmålad dörr i ett regnigt Nordirland.

 Mitt första egna hem var ett litet rum på andra våningen i ett radhus i tegel strax bakom Lisburn Road i Belfast.

 Jag hade kommit iväg men nästan varje dag spenderade jag på mina blommiga lakan och längtade tillbaka, för det var så kallt och jag kände mig så ensam.

 När jag inte längre stod ut betalade jag mina sista månadshyror på en gång, lämnade gröna kullar och brittiska bakgator och flyttade hem till Göteborg.


Änggården

Ett källarrum i Änggården fick bli mitt nya hem. Det blev min hobbithåla där jag kunde krypa in och gömma mig från världen, baconstekande roomies och bakfulla dagar.

 Min enda källa till dagsljus var ett litet fönster vid taket där solen började leta sig in några timmar om dagen när vintern äntligen tog slut.

Den där sommaren när jag bara åt jordgubbar och drack kaffe på det svala stengolvet.

 

Jag tror att vi hade förfester på mitt golv nästan jämt.

 Det hann bli 2011 i källaren, och efter nästan ett år var det dags att bryta upp igen och röra sig mot nya hem och andra liv.

Den glömda dalen blev den gömda dagen

Igår fick jag pausa livet lite grann igen. Ligga i sängen och äta kall linssoppa hela dagen och skjuta upp att göra-listan till en dag då jag inte ramlat in i lägenheten strax över sju på morgonen.

På en svartklubb i Sickla dansade vi på ett gungande golv, klättrade in och ut genom fönster, köpte ljummen burköl och jag ville inte att natten skulle ta slut. Det gjorde den så klart ändå, och jag och Baba kom tillbaka till Vårberg i morgonsol och fågelkvitter.

En tidig upplaga av Tina "det finns inget paradis" Vernon

    

(bilden heter Olyckskorpen -insert pinsamhetsflabb här-, januari 2011)

Det är dagen efter min tjugotredje födelsedag. Antalet gånger jag över huvud taget har lämnat sängen idag är få. Horisontalläge framför något slags egenkomponerat Filip och Fredrik-marathon med chipsrester från igår och överkokt pasta. Bakisångesten gnager och jag är så fruktansvärt trött att jag kommer på mig själv med att längta till en stuga i skogen där jag kan sitta avskärmad från omvärlden, en charterresa till Kanarieöarna eller bara att stanna hemma varenda helg i ett halvår. Någonting med födelsedagar ger mig en släng av existentiell ångest. Det är något med att se tillbaka på året och inse att alla saker man rev upp sig för inte längre spelar någon som helst roll, och att det nu är dags att börja om igen och riva upp sig för nya saker som i sin tur kommer vara näst intill obetydliga om ett år då man hittar nya saker och så börjar det om och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare. Klart att man blir lite matt och kan gråta på badrumsgolvet klockan halv fem på morgonen.

MEN nu är jag ju tjugotre och har varit vuxen (eller?) i fem år, levt på riktigt i sju, haft mens och finnar i tio och varit, något sånär, vid medvetande i tjugoett. Och tjugotre är ju en, för mig, alldeles ny ålder så det vore väl dumt att döma ut den i ett så pass tidigt stadie.

23

Hej hej här sitter jag och blåser ballonger. Jag har ju redan råkat gå runt och kalla mig själv 23 i några månader, men idag är jag alltså officiellt, som kära Storasyster så fint påpekade, närmre 25 än 20.

Jag insåg nog aldrig när jag bodde här hur jävla Göteborgskt allting är. Det första jag hör när jag vaknar på morgonen är måsar, jag går i duggregn, har det ens regnat i Stockholm sedan jag kom tillbaka? Jag minns bara snö. På Stigbergstorget säljer de färsk fisk medan spårvagnarna skramlar förbi.
Upplevelsen kan ha förstärkts av att jag lyssnade på Håkan Hellström medan jag gick längs med Andra Långgatan denna gråa fredagsförmiddag.

I buss mot väster

Har man åkt buss genom bergen mellan Los Angeles och San Francisco är det ganska tråkigt att åka buss någon annanstans. Kanske speciellt genom ett grått och snöfläckigt Småland.

Men saker är lite sorgliga nu, och nätterna när jag stirrat in i datorskärmen på photoshop-kurvor och porer har blivit långa. Så nu är jag på väg till Göteborg. Till mamma, till ett välfyllt kylskåp, till vännerna jag senast såg på gatorna i Santa Monica, till ölhaken där jag växte upp, till älven och kanalen, till popklubbar. Till ett av de där ställena jag kallar hemma.

Jag bokade en biljett till Göteborg. Jag har hört att det är där våren är.
Så på torsdag ska jag stå i blåsten på Stigbergsliden, skaka fram på spårvagnar och krama min mamma för första gången på ett halvår. Dricka öl på Andra Lång, titta på sälarna i Slottsskogen och äta billig lunch från Super Sushi.

Fram tills dess stannar jag hemma med neddragna persienner och tuschar tills handen krampar och ögonen svider. Sitter med tjocka tröjor intill elementet och sover nio timmar per natt för att bli av med förkylningen som ihärdigt dröjer sig kvar i kroppen.

Och någonstans där utanför fönstret är det väl april i år igen.