Trainwreckliv Dreamin'

Det är dagen efter min tjugotredje födelsedag. Antalet gånger jag över huvud taget har lämnat sängen idag är få. Horisontalläge framför något slags egenkomponerat Filip och Fredrik-marathon med chipsrester från igår och överkokt pasta. Bakisångesten gnager och jag är så fruktansvärt trött att jag kommer på mig själv med att längta till en stuga i skogen där jag kan sitta avskärmad från omvärlden, en charterresa till Kanarieöarna eller bara att stanna hemma varenda helg i ett halvår. Någonting med födelsedagar ger mig en släng av existentiell ångest. Det är något med att se tillbaka på året och inse att alla saker man rev upp sig för inte längre spelar någon som helst roll, och att det nu är dags att börja om igen och riva upp sig för nya saker som i sin tur kommer vara näst intill obetydliga om ett år då man hittar nya saker och så börjar det om och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare. Klart att man blir lite matt och kan gråta på badrumsgolvet klockan halv fem på morgonen.

MEN nu är jag ju tjugotre och har varit vuxen (eller?) i fem år, levt på riktigt i sju, haft mens och finnar i tio och varit, något sånär, vid medvetande i tjugoett. Och tjugotre är ju en, för mig, alldeles ny ålder så det vore väl dumt att döma ut den i ett så pass tidigt stadie.