2014 - Första halvan - I never learn

Jag minns inte januari, jag minns bara mina lakan och hur lägenheten på Kungsholmen såg ut nerifrån dem. Jag minns inte hur ångesten kändes eller bedövningen som la sig som bomull runt huvudet i takt med tabletterna som jag prydligt la upp på frukostbrickan bredvid mina två knäckebröd. Jag minns inte hur kallt det var ute, antagligen ganska kallt eftersom jag satte elementet på högsta effekt, blandade drinkar och ställde till med tropisk fest för Jossan medan snön låg djup ute på gården där vi stod i sommarkläder och kängor med cigaretten mellan nariga fingrar.
     Elsa fyllde år, fyllde sitt rum med ballonger och vi fyllde hennes lägenhet med fest och jag kände mig äntligen lite fylld av något som liknade att vara okej glad. Det kom i små, diffusa stötar mellan dagarna då jag bara satt i fönstret och stirrade ut över Kungsholmens takåsar.

Jaså, februari, och vad jag minns var det en ganska intetsägande månad. Säkert var den precis som tidigare månader ganska mycket ner och upp i hastiga ryck, kanske var det här någonstans jag fick whiplash i hjärnan. Jag köpte en tapirtröja och det var ju fint, åt rester av en tårta till frukost och mådde illa. Dansade med Elsa med kroppen full av Törley, säkert sov vi hos varandra när livet blev för hårt och kanske sov någon annan hos mig som gjorde livet för hårt. Sedan trampade jag fram och tillbaka genom Kronobergsparken med förkylning.

I mars var vi tvungna att lämna Kungsholmen. Vi hamnade för en kort stund i en källarlägenhet i Älvsjö, ett par gånger hann jag sitta på trädäcket i solen med kaffe och en cigarett tills det snurrade i huvudet. I flyttkaoset grävde jag bland ögonblicksbilder från de senaste fem åren och fann någon slags tröst i att jag levt ett annat liv än det som var just nu. Kajsa hälsade på och stod tårögd bredvid mig medan Vit Päls sjöng om att gråta på caféet, David skålade i cava och jag tror att jag var ganska glad på naiva grunder.

April var snö i Älvsjö, en blåsig station i Uppsala, regnvåta gator i Göteborg och soliga dagar i Silverlake. Det var att ligga vaken i källarrummet om nätterna och tänka på feminism, att ligga på mage på sängen och skriva skriva skriva, och att sitta bakfull på balkongen med Elsa, ett år äldre och nikotindarrig.
     När jag tänker tillbaka var det mycket som blev nytt i april. Jag blev bloggredaktör för Unga Feminister, jag flyttade från Älvsjö till en 40-talslägenhet i Abrahamsberg, gult tegel och tallar. Jag fyllde 24, vi satt i solen. Elsa slog hakan i dansgolvet, vi satt på SöS. Det gick några dagar och jag satt på ett transatlantiskt flyg, sedan satt jag åter igen på en buss över Los Angeles-gator och det var så skönt att andas den smutsiga luften där det flög örnar över rangliga palmer.

Maj börjar på en 70-talsklubb i Hollywood, jag dricker kanske något så klyschigt som Budweiser på burk och skakar plötsligt hand med Juliette Lewis. Sedan åker jag bussen genom bergen längs med mil av apelsinodlingar och åkrar. Vi har hyrt en lägenhet med knarriga dörrar, knarriga allting, ovanför en jazzklubb i Mission, SF. Jag tar emot mina jetlagade vänner, kramar dem hårt, bear family love. Under en vecka trampar vi upp och ner för backarna i San Francisco, sjunger för mycket kareoke på Cat Club och lyssnar på Janis Joplin i Golden Gate Park. Och visst är husen vackra men det blåser så hemskt och konstant.
     Vi lämnar västkusten, flyger till New York, blir kära i New York. Vi har en rosamålad lägenhet på Lower East Side och en takterass som visar oss staden från hustaken borta i Brooklyn till Empire State. New York är tryckande varmt och under nätterna blinkar blixtarna utanför fönstret. Vi dricker billig burköl på barerna i East Village och köper 1-dollarspizza på vägen hem, går över bron till en tatuerare i Brooklyn, sitter på taket i den varma nattluften. Ingen vill egentligen åka hem, ändå sitter vi till slut på ett grått Newark, jag på en avskiljd terminal med tårar strax bakom ögonloberna.
     Stockholm är åtminstone soligt och där finns Elsa och alla andra vänner som samlas på den ännu glesa gräsmattan i Vitabergsparken. Det blir val och det är hemskt och fantastiskt på samma gång, jag åker hem med en rosa ballong och tror fortfarande att allt kan bli bra.

Juni minns jag som soluppgångar över ljusgröna träd i Stora Skuggan eller på Högdalstoppen eller på en busshållplats någonstans strax bortom Hagaparken. Men majvärmen nådde aldrig långt in i juni, vi firar envist Desis födelsedag under många lager filtar i snålblåst. Eller bänken på Djurgården där jag och David drack burkar med Smålands innan en Arcade Fire-konsert på Gröna Lund och himlen var så grå. Under värmelamporna drack vi dyr öl och bestämde att det är bättre att göra saker nu än sen och så ska det bli, vi ska ha business-möte med bullar, bestämde vi innan konfettin föll ner över publikhavet och glädjen rusade runt med insmugglad gin i huvudet.
     Midsommar var kallt och sedan var det någon lägenhet på Sankt Eriksplan och sedan en brygga, kanske vid Karlberg. Gråa junidagar gick obemärkt förbi, efter några stycken kom Kajsa och Jasse, när de hade åkt kändes mitt golv hopplöst tomt och sedan var juni slut.

Det värsta är över

Göteborg passerade och imorse rullade jag genom Södertälje och söderförorterna och Södermalm med frostvita grenar utanför tågfönstret, träden såg ut som gamla dammiga spökträd och fast solen sken lyckades den inte värma upp mig i den iskalla tågkupén.

Så överlevde jag en jul till. Nästa år tänker jag se till att befinna mig långt bort från krystat umgänge, sönderkokt potatis med vit sås och gröna ärtor, chokladkartonger med bara de äckliga bitarna kvar och Christer Sjögren på tvn.

Nej, jag gillar faktiskt inte julen.

I am social - 2

På Instagram heter jag något så innovativt som tinavernon och lägger mest upp bilder på katter.

Mvh, Ett blåsigt Göteborg

Så är jag i Göteborg igen. Det var väl på tiden. Det finns ingenting med den här platsen som lockar längre. Bara några av människorna som råkar vara några av de bästa. Då måste en då och då sätta sig på ett tidigt morgontåg och möta vinden och regnet och måsarna.

Jag glömmer alltid hur det blåser här. Vinden slår mig i ansiktet på Centralstationen. Slår nästan av vilken huvudbonad jag nu valt för dagen. Lossar min halsduk.

Det kanske är att allting är lite för bekvämt här. Jag vill kunna sparka uppåt. Här finns inget att förakta. Inga Östermalmstanter eller Stureplansbrats. Bara goa gubbar på Varvet. Goa, göteborgska, gubbiga gubb-gubbar på Varvet. Gråa grisgubbe-Varvet. Avenyn är en parantes.

Men Andra Långgatan-flickorna med ölsejdlar fyllda till mitten. De får mig så lätt.

Nu har jag citerat Håkan och Göteborgsrapporten bör således sluta här.

Dricka brunn

Nu för tiden aktar jag mig i regel för att rota för mycket i sådant som har varit. Det kan krävas så lite för att råka snubbla in bland gamla känslor och sinnesstämningar igen. Det förflutna börjar flyta, simmar omkring uppe vid ytan där en tvingas stirra på det.

Men igår offrade jag mig. Dök ner i minnesbrunnen, inte att förväxlas med mimersbrunnen (det har sagts mig att en bör leva i nuet men även känna sin dåtid för att förstå sin nutid, kan någon förklara var gränsen går mellan vad jag bör glömma och drömma?), och drog upp långa, leriga lik som jag precis börjat begrava. De luktar januari och februari och mars och ångest.

När jag var klar hade jag en nästan färdig årssammanfattning, tog två Atarax och somnade.

I am social – 1

Som ni ser är proportionerna mellan antal tweets och följare på gränsen till pinsam. Obegripligt. Jag är ju jätterolig?

Stormen Alexander

Det har hittills funnits fyra stycken Alexander i mitt liv. Den första var med på samma busscharter till Paris som jag och mamma åkte på när jag var tolv. Han var det snyggaste jag hade sett och jag vågade inte säga ett ord till honom. Den andra var jag ett tag hopplöst kär i och den tredje ville jag ett tag hopplöst gärna vara kär i, men det var just det - hopplöst.

     Den fjärde gick jag ofrivilligt hem med igår. Han trängde sig på och hängde efter hela vägen hem till dörren. Längre kom han inte. Han fick vara kvar där ute och snöa och blåsa för sig själv.

Fast visst är vi alla i slutändan alltid ensamma i oss själva

Jag fick för ett tag sedan förslaget om att få terapi via nätet. Jag sa ganska direkt att det var otänkbart för mig. För att jag känner mig tillräckligt ensam som det är. Jag tycker om att gå och träffa en riktig människa. Även om jag sällan lyckas uttrycka exakt vad jag menar finns det något tröstande i att låtsas att personen i den andra fåtöljen förstår mig och inte bara bryr sig för att hen får betalt för det. Det sista sa jag inte.

Med tanke på hur ofta jag omger mig med människor jag tycker om, är det märkligt hur ensam jag kan känna mig ibland, och att jag trots det för allt i världen inte kan se mig leva nära inpå någon annan.

Någon annan nära inpå mig.

Istället letar jag likheter i min katt, mellan henne och mig. Noterar varje litet tecken som skulle kunna tyda på att hon tycker om mig på riktigt och inte bara för att jag ger henne mat och plockar bort bajset från hennes kattlåda. Tecken på någon samhörighet. På en lite mindre ensamhet.

Istället för att skriva på en artikel jag precis sålt in, ta hand om disken i köket eller läsa en bok, tyckte jag igår kväll att det var väldigt brådskande att göra ett personlighetstest på nätet. ”Vilken personlighetstyp är du?”. Jag var väldigt väntat övervägande introvert. Det hade jag inte behövt ett personlighetstest för att konstatera. Det har min introverta personlighet analyserat fram för längesedan.

Och kanske är ensamma personers problem att de har alldeles för mycket ensamtid till att reflektera över sin ensamhet.

Kort sammanfattning av en ganska händelselös vardag

Ja, jag hänger liksom mest med min katt och skriver mina fritidshus-artiklar. Går ut i snitt en halv gång per vecka och hånglar ungefär en gång i månaden. Stockholm är hopplöst grått och snart är året slut.