2014 - Första halvan - I never learn

Jag minns inte januari, jag minns bara mina lakan och hur lägenheten på Kungsholmen såg ut nerifrån dem. Jag minns inte hur ångesten kändes eller bedövningen som la sig som bomull runt huvudet i takt med tabletterna som jag prydligt la upp på frukostbrickan bredvid mina två knäckebröd. Jag minns inte hur kallt det var ute, antagligen ganska kallt eftersom jag satte elementet på högsta effekt, blandade drinkar och ställde till med tropisk fest för Jossan medan snön låg djup ute på gården där vi stod i sommarkläder och kängor med cigaretten mellan nariga fingrar.
     Elsa fyllde år, fyllde sitt rum med ballonger och vi fyllde hennes lägenhet med fest och jag kände mig äntligen lite fylld av något som liknade att vara okej glad. Det kom i små, diffusa stötar mellan dagarna då jag bara satt i fönstret och stirrade ut över Kungsholmens takåsar.

Jaså, februari, och vad jag minns var det en ganska intetsägande månad. Säkert var den precis som tidigare månader ganska mycket ner och upp i hastiga ryck, kanske var det här någonstans jag fick whiplash i hjärnan. Jag köpte en tapirtröja och det var ju fint, åt rester av en tårta till frukost och mådde illa. Dansade med Elsa med kroppen full av Törley, säkert sov vi hos varandra när livet blev för hårt och kanske sov någon annan hos mig som gjorde livet för hårt. Sedan trampade jag fram och tillbaka genom Kronobergsparken med förkylning.

I mars var vi tvungna att lämna Kungsholmen. Vi hamnade för en kort stund i en källarlägenhet i Älvsjö, ett par gånger hann jag sitta på trädäcket i solen med kaffe och en cigarett tills det snurrade i huvudet. I flyttkaoset grävde jag bland ögonblicksbilder från de senaste fem åren och fann någon slags tröst i att jag levt ett annat liv än det som var just nu. Kajsa hälsade på och stod tårögd bredvid mig medan Vit Päls sjöng om att gråta på caféet, David skålade i cava och jag tror att jag var ganska glad på naiva grunder.

April var snö i Älvsjö, en blåsig station i Uppsala, regnvåta gator i Göteborg och soliga dagar i Silverlake. Det var att ligga vaken i källarrummet om nätterna och tänka på feminism, att ligga på mage på sängen och skriva skriva skriva, och att sitta bakfull på balkongen med Elsa, ett år äldre och nikotindarrig.
     När jag tänker tillbaka var det mycket som blev nytt i april. Jag blev bloggredaktör för Unga Feminister, jag flyttade från Älvsjö till en 40-talslägenhet i Abrahamsberg, gult tegel och tallar. Jag fyllde 24, vi satt i solen. Elsa slog hakan i dansgolvet, vi satt på SöS. Det gick några dagar och jag satt på ett transatlantiskt flyg, sedan satt jag åter igen på en buss över Los Angeles-gator och det var så skönt att andas den smutsiga luften där det flög örnar över rangliga palmer.

Maj börjar på en 70-talsklubb i Hollywood, jag dricker kanske något så klyschigt som Budweiser på burk och skakar plötsligt hand med Juliette Lewis. Sedan åker jag bussen genom bergen längs med mil av apelsinodlingar och åkrar. Vi har hyrt en lägenhet med knarriga dörrar, knarriga allting, ovanför en jazzklubb i Mission, SF. Jag tar emot mina jetlagade vänner, kramar dem hårt, bear family love. Under en vecka trampar vi upp och ner för backarna i San Francisco, sjunger för mycket kareoke på Cat Club och lyssnar på Janis Joplin i Golden Gate Park. Och visst är husen vackra men det blåser så hemskt och konstant.
     Vi lämnar västkusten, flyger till New York, blir kära i New York. Vi har en rosamålad lägenhet på Lower East Side och en takterass som visar oss staden från hustaken borta i Brooklyn till Empire State. New York är tryckande varmt och under nätterna blinkar blixtarna utanför fönstret. Vi dricker billig burköl på barerna i East Village och köper 1-dollarspizza på vägen hem, går över bron till en tatuerare i Brooklyn, sitter på taket i den varma nattluften. Ingen vill egentligen åka hem, ändå sitter vi till slut på ett grått Newark, jag på en avskiljd terminal med tårar strax bakom ögonloberna.
     Stockholm är åtminstone soligt och där finns Elsa och alla andra vänner som samlas på den ännu glesa gräsmattan i Vitabergsparken. Det blir val och det är hemskt och fantastiskt på samma gång, jag åker hem med en rosa ballong och tror fortfarande att allt kan bli bra.

Juni minns jag som soluppgångar över ljusgröna träd i Stora Skuggan eller på Högdalstoppen eller på en busshållplats någonstans strax bortom Hagaparken. Men majvärmen nådde aldrig långt in i juni, vi firar envist Desis födelsedag under många lager filtar i snålblåst. Eller bänken på Djurgården där jag och David drack burkar med Smålands innan en Arcade Fire-konsert på Gröna Lund och himlen var så grå. Under värmelamporna drack vi dyr öl och bestämde att det är bättre att göra saker nu än sen och så ska det bli, vi ska ha business-möte med bullar, bestämde vi innan konfettin föll ner över publikhavet och glädjen rusade runt med insmugglad gin i huvudet.
     Midsommar var kallt och sedan var det någon lägenhet på Sankt Eriksplan och sedan en brygga, kanske vid Karlberg. Gråa junidagar gick obemärkt förbi, efter några stycken kom Kajsa och Jasse, när de hade åkt kändes mitt golv hopplöst tomt och sedan var juni slut.