Dricka brunn

Nu för tiden aktar jag mig i regel för att rota för mycket i sådant som har varit. Det kan krävas så lite för att råka snubbla in bland gamla känslor och sinnesstämningar igen. Det förflutna börjar flyta, simmar omkring uppe vid ytan där en tvingas stirra på det.

Men igår offrade jag mig. Dök ner i minnesbrunnen, inte att förväxlas med mimersbrunnen (det har sagts mig att en bör leva i nuet men även känna sin dåtid för att förstå sin nutid, kan någon förklara var gränsen går mellan vad jag bör glömma och drömma?), och drog upp långa, leriga lik som jag precis börjat begrava. De luktar januari och februari och mars och ångest.

När jag var klar hade jag en nästan färdig årssammanfattning, tog två Atarax och somnade.