Fast visst är vi alla i slutändan alltid ensamma i oss själva

Jag fick för ett tag sedan förslaget om att få terapi via nätet. Jag sa ganska direkt att det var otänkbart för mig. För att jag känner mig tillräckligt ensam som det är. Jag tycker om att gå och träffa en riktig människa. Även om jag sällan lyckas uttrycka exakt vad jag menar finns det något tröstande i att låtsas att personen i den andra fåtöljen förstår mig och inte bara bryr sig för att hen får betalt för det. Det sista sa jag inte.

Med tanke på hur ofta jag omger mig med människor jag tycker om, är det märkligt hur ensam jag kan känna mig ibland, och att jag trots det för allt i världen inte kan se mig leva nära inpå någon annan.

Någon annan nära inpå mig.

Istället letar jag likheter i min katt, mellan henne och mig. Noterar varje litet tecken som skulle kunna tyda på att hon tycker om mig på riktigt och inte bara för att jag ger henne mat och plockar bort bajset från hennes kattlåda. Tecken på någon samhörighet. På en lite mindre ensamhet.

Istället för att skriva på en artikel jag precis sålt in, ta hand om disken i köket eller läsa en bok, tyckte jag igår kväll att det var väldigt brådskande att göra ett personlighetstest på nätet. ”Vilken personlighetstyp är du?”. Jag var väldigt väntat övervägande introvert. Det hade jag inte behövt ett personlighetstest för att konstatera. Det har min introverta personlighet analyserat fram för längesedan.

Och kanske är ensamma personers problem att de har alldeles för mycket ensamtid till att reflektera över sin ensamhet.