Orden, vart tog de vägen

Varje vecka infinner sig någon slags ångest. Den som kallas prestationsångest. Hela kroppen krampar. Skrivkrampar.
När markören blinkar frenetiskt mot det tomma word-dokumentet medan hjärnan bara är tom och stilla. Där finns inga historier.
Jag testar med några meningar. För varje stavelse blir det mer och mer fel. Texten skaver mot det virtuella pappret.

När ordflödet bara inte finns.

All-the-way-to-the-psych-ward Crazy

Hähä.

Kanaliserar mina aggressioner

Nej hörrni, vilken deppig stämning det har blivit här... NU FÅR NI FAKTISKT RYCKA UPP ER LITE.

Ehm.

Hur som helst har jag varit ledsen för länge. Så nu är jag arg istället.
Härom dagen var jag bland annat arg på det här.

Enligt den danska politikern (som lika gärna hade kunnat vara en användare på familjeliv.se, = uttalar sig politiskt inkorrekt om saker personen UPPENBARLIGEN egentligen inte har koll på över huvud taget) så föds flickor och pojkar med olika intressen, som man absolut inte borde gå in och störa och MIXTRA MED. Farligt, farligt...

Nej Pia. Bebisar, oavsett kön faktiskt(!), har tre intressen. Äta, sova, bajsa. De är medfödda. Vilka leksaker de föredrar har ingenting med gener att göra. Promise.

Vidare får vi lära oss att Pia tycker att det är perverst att visa upp minoriteter.

"Okej".


Nämnde jag att Pia är talesperson i jämlikhetsfrågor?

Väntar

På att hjärtat ska sluta slå så fort
På att tiden ska gå
På att allt ska sluta snurra
På att året ska ta slut
På att det ska sluta göra ont

Det blir väl bra.

Jag vaknar och tänker att
jag måste sluta misshandla
mig själv

Sen går jag upp och
fortsätter misshandla mig

Tunnelbanan och
novemberblöt asfalt och
svåra andetag
och

Jag ser ner på mina ben och
förstår inte
hur de kan röra sig

Är det inte ganska hemskt att jag, när jag var liten, alltid tänkte att om Barbie hade funnits på riktigt hade hon aldrig varit kompis med mig

Att hon mycket hellre hade umgåtts med de söta tjejerna med lika blankt hår som hon och lika smala lår som hon och lika fina kläder som hon och lika charmiga leenden som hon.

Jag kände mig liksom underlägsen en plastdocka?

Fuck you, Barbie.

(obs hittade denna bild när jag googlade "fuck you, barbie")