Prioriterar rätt

Jag är så bra på att prioritera. Jag kan sitta en hel dag utan att göra något vettigt (= skriva på "eget projekt" som aldrig kommer bli klart), men 03.39 när jag ska vara på Långholmen och intervjua en båtägare 10.30 bestämmer jag mig för att säga hej på det här stället.

Hej!

Jag har nu lila hår, är full på bortskänkt rosévin och borde sova NU. G'natt internetz.

"Gyllene tider"

Slår den även er? Känslan av meningslöshet? Mig söker den gärna upp på måndagar. Nyår och födelsedagar. Kryper in under huden och kliar. Jag antar att det är känslan av att vara tillbaka på ruta ett som gör det, att allting bara börjar om igen. Gå tillbaka till "Gå". Men jag ska väl vara glad att jag åtminstone slipper gå till Fängelset.

Jag klär mig i vitt, försöker bleka håret, det blir gult, meningslösheten rastlösheten sitter kvar.

Hur som helst, om en vecka har jag kanske däckat på rödvin i nordamerikanskt luftrum. Och utöver måndagen och ett smärre drama då min katt käkade glowstick och började tugga fradga inatt, är ju det mesta osedvanligt bra just nu.

All kärlek jag orkar inte

Det är januari och kanske är mitt hår fulare än det varit någonsin tidigare och ändå mår jag så jävla BRA. Jag vet inte vad jag ska säga om det, kanske ska jag bara passa på att gråta en skvätt av lycka istället för av depression, embracea den plötsliga peppen och låta Kajsas instagramvideo sammanfatta helgen.

Äh, vi slänger in en bild på mina gulliga göteborgare som var här och en på mig och Elsa när vi äger alla jävla dj-dudes på hennes födelsedagsfest.

LOVE.

Hår-identitetskrisen

"Today's work outfit"

Hairstyle from Inte tvättat sen i söndags

Risig hy from Junk food and Genes

Glasses from Paul Smith

Coffee cup from Myrorna

Kimono from Lindex

Pyjama pants from Stället på 3rd St i Santa Monica jag aldrig minns namnet på

Arbetsmoral from Hell

Mina listor # 1

Jag gillar listor. Att-göra-listor, handlingslistor, sammanfattningslistor, sammanfattar gärna hela mitt liv i listor. Listor gör saker tydliga och konkreta, lätta att följa och pricka av. Jag inser att det låter som att jag har aspergers nu. Det har jag, vad jag vet, inte.

Många listor bor i min telefon. Härom dagen började jag lista saker jag är rädd för. I anteckningsappens fula typsnitt står det:

Att få min kropp bedömd
Att mamma ska få alzheimers
Endometrios

Efter de tre sakerna orkade jag inte fortsätta tänka på rädslor.

Därför missade jag den kanske största rädslan av alla. Enformighet.

Enformighet kan vara källan till den mesta av min ångest. Till största delen av mina obehagskänslor. Jag kan klara av att vara ledsen, men om det drar ut över en längre tid blir det fruktansvärt enformigt och tråkigt och då börjar det krypa i kroppen och ångesten kramar tag om lungorna och så är det igång.

Kanske är det därför jag inte klarar av att läsa 1984. En tillvaro där enformigheten är dragen till max. Jag får panik. Bokmärket har legat på ungefär samma ställe i boken i nästan fem år nu.
     Idag insåg jag att det helt enkelt inte kommer gå. Jag står inte ut. Och jag bestämde att det är okej. Jag måste inte läsa 1984. Jag la ner den i en kasse som jag ställde in i garderoben för en framtida loppis. Mycket ångest-litteratur kan jag klara av. Men inte den om enformighet.

/Lena Andersson

Ur "Utan personligt ansvar".

Yo bloggy, this is ma crib

Här ligger jag och drömmer allt som oftast mardrömmar. Vaknar svettig och utmattad. Dricker för mycket kaffe till frukost, skannar dn.se och blir arg. Diskar och blir stirrad på av den runda mannen i huset på andra sidan gatan. Jag klappar katten, hon biter mig i tårna. Ibland får jag feeling och skriver några rader. Ofta blir det väldigt mycket ineffektivt kringvandrande på internet. När det är kallt ute tittar jag på de stackars satar ute på gatan som går till jobbet innan solen har gått upp, och tänker att min hemmajobbande frilanstillvaro är ganska behaglig ändå.

Nu när ännu en dag har gått

Dagens äventyr – en tunnelbanetur till Skärholmen. Jag köpte tallrikar på Myrorna och snäckchoklad i lösvikt.
Dagens crush – den söta killen på tunnelbanan som jag aldrig kommer se igen.

Jag antar att det är ungefär vad en kan förvänta sig av en fattig lördag i januari.

Dagens grävning i arkivet – "Du sjunger Velvet Underground i mitt öra, jag sover mellan dina skulderblad." 

 

In med det gamla.

Och så var det en ny header. Visst är det lite kittlande när det ser ut som att den är på väg att tippa över på det där viset?

Firar med tomtebloss.

Låt oss gräva ner oss i mig

Allt jag skriver handlar om mig. Det är navelskåderi utklätt till fakta eller fiktion, beroende på sammanhang. Ett jävla frosseri i det Tina Vernonska jaget.

Å andra sidan har jag aldrig gjort anspråk på att ha fantasi. Aldrig antytt att det jag sysslar med är fiktion. Jag tycker bara om orden. Och visst borde det finnas något slags värde i att klä den fula verkligheten i en mer stilistisk fulhet? Tämja den och tvinga ner den på papper. Spy ut allt som är jag över word-dokument.

Omsprungen

Jag har nått en ålder då författarna av böckerna jag läser kan vara yngre än jag själv. Inom loppet av ett år har jag läst två historier skrivna av personer som föddes 1992. Två år efter mig. Medan jag skrev långa historier om en älgfamilj i min blåa skrivbok, lärde de sig fortfarande alfabetet. Nu är de utgivna på förlag och jag kan inte ens komma ihåg att ta upp tvätten ur tvättstugan när tvättiden är slut och lägger fortfarande alla pengar på kul istället för ordentlig mat och ett sparkonto.

Inte konstigt att en får både prestationsångest och åldersnoja.

Jag vill inte veta av ansvaret som förväntas av mig för varje ökat antal år.

Mitt namn i digital print

Måndagen var nattsvart.
På tisdagen kom mensen.
Och allt var i sin ordning.

Vad som också kom på tisdagen var min artikel i Feministiskt Perspektiv. Jag skriver om ätstörningsvården efter den nya patientlagen och om myterna som fortfarande styr vårdens bemötande av ätstörningspatienter.

You can lower my East Side

Om jag kunde knäppa med fingrarna slå ihop hälarna tre gånger vifta med en trollstav skulle jag ta oss från ett stormhärjat Sverige och sätta oss på taket i ett 25-gradigt New York i maj. Där skulle vi dricka blaskig, amerikansk öl, röka orimligt dyra cigaretter och äta 1-dollarspizza och lyssna på alla ljuden på Lower East Side.

Instax greetings from New York City

Metamorfos (metafor)

Du har blivit så cynisk att sex utan känsla (känsel) får dig att känna

dig
on     top     of     the    


world (kille).

En av mina superpowers:

Att bli festpepp på typ ingen tid alls.

Mitt utgångsläge var att ligga under en filt och tjura, men skam den som slösar en fredagskväll tänkte jag och...

Tog en öl.

Åt en ostmacka.

Slängde på mascara och tog på en hatt som döljer det fettiga håret, et voilá.

Ut i natten.

San Fran Hippie Mixtape

Jag for vidare genom Amerika. Med buss mot San Francisco. Jag och min andra familj hyrde en ganska ful lägenhet ovanför en Jazzklubb i Mission. Vi vandrade runt i backar och vind.

Instax greetings from San Francisco

Jag vill inte ha någon Hugo Task

Om kvällarna läser jag om stackars Ester Nilsson som inte har lärt sig någonting sedan Hugo Rask (obs det är inte Roy Andersson som är Hugo Rask, det är varenda jävla fuck-up-douche som någonsin vandrat den här stadens gator), utan fortsätter döda sig själv över någon Olof Sten, och jag tänker att det skulle bara VÅGA valsa in någon jävla dude och fucka upp mig nu när jag äntligen funnit lite balans. Du muckar fan inte med balansen! Jag undanber mig i nuläget all form av bergochdalbaneåkning. 

Efterlyses:

Meningen med livet
Uppskattad storlek på universum
Fakta på vad som händer efter döden

Los Angeles Love

I slutet av april åkte jag på Amerikaresa. Första veckan bodde jag på Anna-Lisas och Eugenes soffa i Silverlake, där jag vill minnas att det var sol och varmt mest hela tiden och vi åt frukost på caféer och drack drinkar på tak och jag brände mig sönder och samman när jag låg och läste och tittade på Stilla Havet.

Instax greetings from LA

2014 - Andra halvan - Harsh realm

I tid till en endagsfestival i början av juli kom sommaren tillbaka, länge satt vi i gräset under äppelträden vid Rosenhill, drack öl och klättrade upp för de mossklädda stammarna, följde flamingos över en åker och genom en skog och ner till ett vatten tills det var morgon igen och solen lös över en skräpig tunnelbaneperrong på Brommaplan.
     I Göteborg var det tropiska nätter och vi dansade på båten som vi alltid gör i juli. Någon följde med mig hem och pratade om pop med måsskrik utanför fönstret. På morgonen drack vi kaffe innan han gick och jag kommer aldrig minnas vad han hette.
     Jag och Kajsa tog ett skakigt tåg till Värmland för att klappa katter och läsa i solen och bada i insjöarna. Tillbaka i Stockholm dröjde högsommaren kvar, jag gick i samma kläder hela helgen, jag hade torrt gräs i håret och benen var smutsiga av att sitta i parker och vandra genom skogen till svartklubbar, men de kunde vara bara hela natten. Barbent, smutsig, full och glad.

När jag tänker på augusti tänker jag på sängen som jag flyttade till fönstret, där jag sedan låg på svala lakan och såg upp på molnen som seglade förbi. Jag tänker på att dansa fram till morgonen i olika skogsdungar, på att sedan hångla på tunnelbanan hem och gå och lägga sig först inpå förmiddagen. Under en tid tar jag ibland pendeln till Kungsängen och ser dåliga skräckfilmer och röker från balkongen på åttonde våningen (det är Alexander III).
     Kanske är det under den här perioden jag köper massa växter som senare kommer vissna. Det blir kyligare i luften och under sommarens sista ryck, Popaganda, skiner visserligen solen men alla vet att det är slut. Precis som allt tar slut. Vit Päls gör sin sista spelning och Elsa lämnar Stockholm, det gör lite för ont att säga hejdå på krönet i Götgatsbacken.

Fast det är september färgar jag håret lila och går på skogsrave. Men jag lämnar laserljusen och följer med till Körsbärsvägen. Kanske är det det doucheigaste jag gjort, men kanske orkar jag där och då inte bry mig om det. Dagen efter åker jag hem med glitter över hela ansiktet. Sedan skaffar jag katt. Hon kommer hem till mig samma dag som riksdagsvalet, och tur är väl det, för mjuk päls och rosa trampdynor kan vara det enda som åtminstone lite grann lyckas lindra smärtan efter valresultatet. Och plötsligt föredrar jag att stanna hemma med en spinnande katt på magen framför att ramla in genom dörren fram emot tidig morgon om helgerna.

Jag hade knappt skrivit en rad på hela sommaren, och jag misstänker att det var hösten, luften som luktade någonting jag kände igen, för i oktober sätter jag mig och börjar knappa på tangenterna, dokumenten i mappen blir fler och minnen rotas runt i, rivs upp, plockas ut, granskas, förskönas, överdrivs, censureras. Ett tag är jag farligt nära att fastna i dem, men det går över, det har jag ju lärt mig nu, att det går över. Oktober går också över, surrealistiskt fort, plötsligt är den alldeles strax slut och jag står själv på Debaser Strand och ser Vulkano banka bestämt uppe på scenen. Röker en cigarett och tar tuben hem.

Det där projektet, under värmelamporna på Gröna Lund, jag drar och vrider och vänder på det. Får senare panik över att det nu måste vara på riktigt, nu måste det bli, point of no return. Vinterkylan motar mig tillbaka in i lägenheten när jag väl försöker lämna huset. Bara ibland lyckas jag, oftast under sena kvällar, kvällar med insmugglad öl på mörka dansgolv. Vi utforskar gröna linjens krogutbud, jag och David och resten av söderortsfolket. Ett välkommet avbrott i annars monotona rörelser mellan Söders barer och betongen under bron. Ett besök av Kajsa och dans på en Yelle-konsert blir ljuspunkter i november som annars är så fruktansvärt mörkt och grått.

I december är jag så trött men kanske allra mest fattig. Jag stannar hemma och jobbar och klappar katten, försöker skapa rutin men sover för länge om morgnarna. Abrahamsberg är nog hopplöst grått och jag måste ha lampan tänd hela dagen. Vissa dagar går det bra. Jag säljer in en första, egen artikel och gör intervjuer. Vissa dagar går det dåligt. Jag gråter på köksgolvet och tänker att allting alltid kommer gå åt helvete.
     Jag sätter Mogg i en bur och vi åker till Göteborg. Kajsa och hennes soffa till sent in på natten. Andra Lång och Järntorget i decemberkyla. När jag är färdig med Göteborg och kommer hem till Stockholm är året nästan slut. Jag skurar golvet (städar bort all gammal smuts), färgar håret lila (täcker över det trista) och årets sista timme börjar nog i en busskur på Ringvägen där jag och Elsa skickar en Törley-flaska mellan oss, röker några cigaretter och konstaterar att det är helt rätt. Att det är vi två som sitter där tillsammans.
     2015 vaknar jag med Elsa bredvid mig och Mogg vid hennes fotända och vill nästan gråta över hur fint det är.