2014 - Andra halvan - Harsh realm

I tid till en endagsfestival i början av juli kom sommaren tillbaka, länge satt vi i gräset under äppelträden vid Rosenhill, drack öl och klättrade upp för de mossklädda stammarna, följde flamingos över en åker och genom en skog och ner till ett vatten tills det var morgon igen och solen lös över en skräpig tunnelbaneperrong på Brommaplan.
     I Göteborg var det tropiska nätter och vi dansade på båten som vi alltid gör i juli. Någon följde med mig hem och pratade om pop med måsskrik utanför fönstret. På morgonen drack vi kaffe innan han gick och jag kommer aldrig minnas vad han hette.
     Jag och Kajsa tog ett skakigt tåg till Värmland för att klappa katter och läsa i solen och bada i insjöarna. Tillbaka i Stockholm dröjde högsommaren kvar, jag gick i samma kläder hela helgen, jag hade torrt gräs i håret och benen var smutsiga av att sitta i parker och vandra genom skogen till svartklubbar, men de kunde vara bara hela natten. Barbent, smutsig, full och glad.

När jag tänker på augusti tänker jag på sängen som jag flyttade till fönstret, där jag sedan låg på svala lakan och såg upp på molnen som seglade förbi. Jag tänker på att dansa fram till morgonen i olika skogsdungar, på att sedan hångla på tunnelbanan hem och gå och lägga sig först inpå förmiddagen. Under en tid tar jag ibland pendeln till Kungsängen och ser dåliga skräckfilmer och röker från balkongen på åttonde våningen (det är Alexander III).
     Kanske är det under den här perioden jag köper massa växter som senare kommer vissna. Det blir kyligare i luften och under sommarens sista ryck, Popaganda, skiner visserligen solen men alla vet att det är slut. Precis som allt tar slut. Vit Päls gör sin sista spelning och Elsa lämnar Stockholm, det gör lite för ont att säga hejdå på krönet i Götgatsbacken.

Fast det är september färgar jag håret lila och går på skogsrave. Men jag lämnar laserljusen och följer med till Körsbärsvägen. Kanske är det det doucheigaste jag gjort, men kanske orkar jag där och då inte bry mig om det. Dagen efter åker jag hem med glitter över hela ansiktet. Sedan skaffar jag katt. Hon kommer hem till mig samma dag som riksdagsvalet, och tur är väl det, för mjuk päls och rosa trampdynor kan vara det enda som åtminstone lite grann lyckas lindra smärtan efter valresultatet. Och plötsligt föredrar jag att stanna hemma med en spinnande katt på magen framför att ramla in genom dörren fram emot tidig morgon om helgerna.

Jag hade knappt skrivit en rad på hela sommaren, och jag misstänker att det var hösten, luften som luktade någonting jag kände igen, för i oktober sätter jag mig och börjar knappa på tangenterna, dokumenten i mappen blir fler och minnen rotas runt i, rivs upp, plockas ut, granskas, förskönas, överdrivs, censureras. Ett tag är jag farligt nära att fastna i dem, men det går över, det har jag ju lärt mig nu, att det går över. Oktober går också över, surrealistiskt fort, plötsligt är den alldeles strax slut och jag står själv på Debaser Strand och ser Vulkano banka bestämt uppe på scenen. Röker en cigarett och tar tuben hem.

Det där projektet, under värmelamporna på Gröna Lund, jag drar och vrider och vänder på det. Får senare panik över att det nu måste vara på riktigt, nu måste det bli, point of no return. Vinterkylan motar mig tillbaka in i lägenheten när jag väl försöker lämna huset. Bara ibland lyckas jag, oftast under sena kvällar, kvällar med insmugglad öl på mörka dansgolv. Vi utforskar gröna linjens krogutbud, jag och David och resten av söderortsfolket. Ett välkommet avbrott i annars monotona rörelser mellan Söders barer och betongen under bron. Ett besök av Kajsa och dans på en Yelle-konsert blir ljuspunkter i november som annars är så fruktansvärt mörkt och grått.

I december är jag så trött men kanske allra mest fattig. Jag stannar hemma och jobbar och klappar katten, försöker skapa rutin men sover för länge om morgnarna. Abrahamsberg är nog hopplöst grått och jag måste ha lampan tänd hela dagen. Vissa dagar går det bra. Jag säljer in en första, egen artikel och gör intervjuer. Vissa dagar går det dåligt. Jag gråter på köksgolvet och tänker att allting alltid kommer gå åt helvete.
     Jag sätter Mogg i en bur och vi åker till Göteborg. Kajsa och hennes soffa till sent in på natten. Andra Lång och Järntorget i decemberkyla. När jag är färdig med Göteborg och kommer hem till Stockholm är året nästan slut. Jag skurar golvet (städar bort all gammal smuts), färgar håret lila (täcker över det trista) och årets sista timme börjar nog i en busskur på Ringvägen där jag och Elsa skickar en Törley-flaska mellan oss, röker några cigaretter och konstaterar att det är helt rätt. Att det är vi två som sitter där tillsammans.
     2015 vaknar jag med Elsa bredvid mig och Mogg vid hennes fotända och vill nästan gråta över hur fint det är.