2014 - Första halvan - I never learn

Jag minns inte januari, jag minns bara mina lakan och hur lägenheten på Kungsholmen såg ut nerifrån dem. Jag minns inte hur ångesten kändes eller bedövningen som la sig som bomull runt huvudet i takt med tabletterna som jag prydligt la upp på frukostbrickan bredvid mina två knäckebröd. Jag minns inte hur kallt det var ute, antagligen ganska kallt eftersom jag satte elementet på högsta effekt, blandade drinkar och ställde till med tropisk fest för Jossan medan snön låg djup ute på gården där vi stod i sommarkläder och kängor med cigaretten mellan nariga fingrar.
     Elsa fyllde år, fyllde sitt rum med ballonger och vi fyllde hennes lägenhet med fest och jag kände mig äntligen lite fylld av något som liknade att vara okej glad. Det kom i små, diffusa stötar mellan dagarna då jag bara satt i fönstret och stirrade ut över Kungsholmens takåsar.

Jaså, februari, och vad jag minns var det en ganska intetsägande månad. Säkert var den precis som tidigare månader ganska mycket ner och upp i hastiga ryck, kanske var det här någonstans jag fick whiplash i hjärnan. Jag köpte en tapirtröja och det var ju fint, åt rester av en tårta till frukost och mådde illa. Dansade med Elsa med kroppen full av Törley, säkert sov vi hos varandra när livet blev för hårt och kanske sov någon annan hos mig som gjorde livet för hårt. Sedan trampade jag fram och tillbaka genom Kronobergsparken med förkylning.

I mars var vi tvungna att lämna Kungsholmen. Vi hamnade för en kort stund i en källarlägenhet i Älvsjö, ett par gånger hann jag sitta på trädäcket i solen med kaffe och en cigarett tills det snurrade i huvudet. I flyttkaoset grävde jag bland ögonblicksbilder från de senaste fem åren och fann någon slags tröst i att jag levt ett annat liv än det som var just nu. Kajsa hälsade på och stod tårögd bredvid mig medan Vit Päls sjöng om att gråta på caféet, David skålade i cava och jag tror att jag var ganska glad på naiva grunder.

April var snö i Älvsjö, en blåsig station i Uppsala, regnvåta gator i Göteborg och soliga dagar i Silverlake. Det var att ligga vaken i källarrummet om nätterna och tänka på feminism, att ligga på mage på sängen och skriva skriva skriva, och att sitta bakfull på balkongen med Elsa, ett år äldre och nikotindarrig.
     När jag tänker tillbaka var det mycket som blev nytt i april. Jag blev bloggredaktör för Unga Feminister, jag flyttade från Älvsjö till en 40-talslägenhet i Abrahamsberg, gult tegel och tallar. Jag fyllde 24, vi satt i solen. Elsa slog hakan i dansgolvet, vi satt på SöS. Det gick några dagar och jag satt på ett transatlantiskt flyg, sedan satt jag åter igen på en buss över Los Angeles-gator och det var så skönt att andas den smutsiga luften där det flög örnar över rangliga palmer.

Maj börjar på en 70-talsklubb i Hollywood, jag dricker kanske något så klyschigt som Budweiser på burk och skakar plötsligt hand med Juliette Lewis. Sedan åker jag bussen genom bergen längs med mil av apelsinodlingar och åkrar. Vi har hyrt en lägenhet med knarriga dörrar, knarriga allting, ovanför en jazzklubb i Mission, SF. Jag tar emot mina jetlagade vänner, kramar dem hårt, bear family love. Under en vecka trampar vi upp och ner för backarna i San Francisco, sjunger för mycket kareoke på Cat Club och lyssnar på Janis Joplin i Golden Gate Park. Och visst är husen vackra men det blåser så hemskt och konstant.
     Vi lämnar västkusten, flyger till New York, blir kära i New York. Vi har en rosamålad lägenhet på Lower East Side och en takterass som visar oss staden från hustaken borta i Brooklyn till Empire State. New York är tryckande varmt och under nätterna blinkar blixtarna utanför fönstret. Vi dricker billig burköl på barerna i East Village och köper 1-dollarspizza på vägen hem, går över bron till en tatuerare i Brooklyn, sitter på taket i den varma nattluften. Ingen vill egentligen åka hem, ändå sitter vi till slut på ett grått Newark, jag på en avskiljd terminal med tårar strax bakom ögonloberna.
     Stockholm är åtminstone soligt och där finns Elsa och alla andra vänner som samlas på den ännu glesa gräsmattan i Vitabergsparken. Det blir val och det är hemskt och fantastiskt på samma gång, jag åker hem med en rosa ballong och tror fortfarande att allt kan bli bra.

Juni minns jag som soluppgångar över ljusgröna träd i Stora Skuggan eller på Högdalstoppen eller på en busshållplats någonstans strax bortom Hagaparken. Men majvärmen nådde aldrig långt in i juni, vi firar envist Desis födelsedag under många lager filtar i snålblåst. Eller bänken på Djurgården där jag och David drack burkar med Smålands innan en Arcade Fire-konsert på Gröna Lund och himlen var så grå. Under värmelamporna drack vi dyr öl och bestämde att det är bättre att göra saker nu än sen och så ska det bli, vi ska ha business-möte med bullar, bestämde vi innan konfettin föll ner över publikhavet och glädjen rusade runt med insmugglad gin i huvudet.
     Midsommar var kallt och sedan var det någon lägenhet på Sankt Eriksplan och sedan en brygga, kanske vid Karlberg. Gråa junidagar gick obemärkt förbi, efter några stycken kom Kajsa och Jasse, när de hade åkt kändes mitt golv hopplöst tomt och sedan var juni slut.

Det värsta är över

Göteborg passerade och imorse rullade jag genom Södertälje och söderförorterna och Södermalm med frostvita grenar utanför tågfönstret, träden såg ut som gamla dammiga spökträd och fast solen sken lyckades den inte värma upp mig i den iskalla tågkupén.

Så överlevde jag en jul till. Nästa år tänker jag se till att befinna mig långt bort från krystat umgänge, sönderkokt potatis med vit sås och gröna ärtor, chokladkartonger med bara de äckliga bitarna kvar och Christer Sjögren på tvn.

Nej, jag gillar faktiskt inte julen.

I am social - 2

På Instagram heter jag något så innovativt som tinavernon och lägger mest upp bilder på katter.

Mvh, Ett blåsigt Göteborg

Så är jag i Göteborg igen. Det var väl på tiden. Det finns ingenting med den här platsen som lockar längre. Bara några av människorna som råkar vara några av de bästa. Då måste en då och då sätta sig på ett tidigt morgontåg och möta vinden och regnet och måsarna.

Jag glömmer alltid hur det blåser här. Vinden slår mig i ansiktet på Centralstationen. Slår nästan av vilken huvudbonad jag nu valt för dagen. Lossar min halsduk.

Det kanske är att allting är lite för bekvämt här. Jag vill kunna sparka uppåt. Här finns inget att förakta. Inga Östermalmstanter eller Stureplansbrats. Bara goa gubbar på Varvet. Goa, göteborgska, gubbiga gubb-gubbar på Varvet. Gråa grisgubbe-Varvet. Avenyn är en parantes.

Men Andra Långgatan-flickorna med ölsejdlar fyllda till mitten. De får mig så lätt.

Nu har jag citerat Håkan och Göteborgsrapporten bör således sluta här.

Dricka brunn

Nu för tiden aktar jag mig i regel för att rota för mycket i sådant som har varit. Det kan krävas så lite för att råka snubbla in bland gamla känslor och sinnesstämningar igen. Det förflutna börjar flyta, simmar omkring uppe vid ytan där en tvingas stirra på det.

Men igår offrade jag mig. Dök ner i minnesbrunnen, inte att förväxlas med mimersbrunnen (det har sagts mig att en bör leva i nuet men även känna sin dåtid för att förstå sin nutid, kan någon förklara var gränsen går mellan vad jag bör glömma och drömma?), och drog upp långa, leriga lik som jag precis börjat begrava. De luktar januari och februari och mars och ångest.

När jag var klar hade jag en nästan färdig årssammanfattning, tog två Atarax och somnade.

I am social – 1

Som ni ser är proportionerna mellan antal tweets och följare på gränsen till pinsam. Obegripligt. Jag är ju jätterolig?

Stormen Alexander

Det har hittills funnits fyra stycken Alexander i mitt liv. Den första var med på samma busscharter till Paris som jag och mamma åkte på när jag var tolv. Han var det snyggaste jag hade sett och jag vågade inte säga ett ord till honom. Den andra var jag ett tag hopplöst kär i och den tredje ville jag ett tag hopplöst gärna vara kär i, men det var just det - hopplöst.

     Den fjärde gick jag ofrivilligt hem med igår. Han trängde sig på och hängde efter hela vägen hem till dörren. Längre kom han inte. Han fick vara kvar där ute och snöa och blåsa för sig själv.

Fast visst är vi alla i slutändan alltid ensamma i oss själva

Jag fick för ett tag sedan förslaget om att få terapi via nätet. Jag sa ganska direkt att det var otänkbart för mig. För att jag känner mig tillräckligt ensam som det är. Jag tycker om att gå och träffa en riktig människa. Även om jag sällan lyckas uttrycka exakt vad jag menar finns det något tröstande i att låtsas att personen i den andra fåtöljen förstår mig och inte bara bryr sig för att hen får betalt för det. Det sista sa jag inte.

Med tanke på hur ofta jag omger mig med människor jag tycker om, är det märkligt hur ensam jag kan känna mig ibland, och att jag trots det för allt i världen inte kan se mig leva nära inpå någon annan.

Någon annan nära inpå mig.

Istället letar jag likheter i min katt, mellan henne och mig. Noterar varje litet tecken som skulle kunna tyda på att hon tycker om mig på riktigt och inte bara för att jag ger henne mat och plockar bort bajset från hennes kattlåda. Tecken på någon samhörighet. På en lite mindre ensamhet.

Istället för att skriva på en artikel jag precis sålt in, ta hand om disken i köket eller läsa en bok, tyckte jag igår kväll att det var väldigt brådskande att göra ett personlighetstest på nätet. ”Vilken personlighetstyp är du?”. Jag var väldigt väntat övervägande introvert. Det hade jag inte behövt ett personlighetstest för att konstatera. Det har min introverta personlighet analyserat fram för längesedan.

Och kanske är ensamma personers problem att de har alldeles för mycket ensamtid till att reflektera över sin ensamhet.

Kort sammanfattning av en ganska händelselös vardag

Ja, jag hänger liksom mest med min katt och skriver mina fritidshus-artiklar. Går ut i snitt en halv gång per vecka och hånglar ungefär en gång i månaden. Stockholm är hopplöst grått och snart är året slut.

Här är en bild där det ser ut som att min katt räcker fuck you:

Tills vidare.

Kartlagd

Envis, skör, mörk, analytisk, nyfiken, smart, inte-så-jättedestruktiv-ändå. Min personlighet har analyserats av diverse psykologer, min identitet har delats in i tårtdiagram, olika delar av mig får olika stora bitar av pajen.

Ändå är jag fortfarande inte helt på det klara med vem jag är. Det enda som känns klart är att människor överlag är lite för komplexa för att min redan upptagna hjärna ska orka processa konceptet IDENTITET.

Because girls

Bilder brutalt snodda från min Pinterest.

"Kommer ut"

Här sitter jag och äter en fullvärdig frukost.
     Visst låter det normalt? Mm, men för inte så längesedan hade "mängden" jag tuggar i mig just nu - två knäckebröd och en skål yoghurt med müsli - gett mig ångest. De värsta dagarna var det ungefär så mycket jag åt på en hel dag. Vissa dagar kunde jag "komma på" att, oj, nu var det visst 24 timmar sedan jag åt sist. Så då väntade jag några timmar till. För att se hur länge jag kunde gå utan att behöva äta. 26 timmar. 28 timmar.

Det var inte meningen att jag skulle bli ätstörd. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt. Psykiskt kände jag mig tom inuti och ville att det fysiska skulle matcha. Och visst börjar en efter ett tag känna sig ihålig när en inte äter. Kroppen började kännas svagare, det kändes skönt. Jag var ju svag. Jag drömde ofta att mina ben inte bar mig. Jag trillade ihop och hade inte kraft att resa mig.

Jag hade tur som hade en läkare som, fast att jag bara låg precis på gränsen till underviktig, fortfarande fick min mens och varken hetsåt eller spydde, bestämde sig för att remittera mig till ätstörningskliniken. Jag ville inte alls (då skulle jag ju så småningom bli tvungen att börja äta igen), men han sa att nu skickar jag den här remissen i alla fall så får du bestämma själv ifall du går dit eller inte.

Jag gick dit och blev diagnosticerad med "Ätstörning UNS 4". UNS – Utan Närmare Specifikation. Du är alltså sjuk, men det är ingen som har brytt sig om att namnge din sjukdom.

Kanske är det därför vissa läkare fortfarande tror att så länge du inte är anorektisk eller bulimisk, är du inte heller ätstörd. Då är det bara till att börja äta igen. Kanske var det därför jag, när någon först nämnde Stockholms Centrum för Ätstörningar tänkte, nej men herregud SÅ illa är det ju inte jag är ju inte ÄTSTÖRD. "Fast du äter ju inte?". Nej men jag är ju inte ÄTSTÖRD.

Jo, jag var ätstörd. Jag är ätstörd. Nu kommer jag ut som ätstörd.
För att jag är trött på att skämmas, för att jag är trött på att vara sjuk, men kanske mest för att det pratas alldeles för lite om det här över huvud taget.

Jag har tänkt att jag ska skriva en artikel om det. Jag måste ju försörja mig, och eftersom jag har privilegiet att bestämma lite själv vad jag ska försörja mig på, kan jag ju välja något jag själv tycker är viktigt.
Så, poängen med hela den här ranten. Om någon har något tips av något slag - infallsvinklar, folk att intervjua, publikationer, whatever - är de mer än varmt välkomna. Jag inser att det är typ 10 pers som läser min blogg nu mera, om ens så många orkar läsa hela den här långa texten. Men whatevz likz, det är värt ett försök. En kan kommentera eller maila vernon.tina@gmail.com.

Nu ska jag tugga vidare på min fullvärdiga frukost.

"Nu sitter han där på hennes hjärtkammare och vampyrer är så svåra att bli av med när en väl har fått dem på halsen"

Nej, jag skriver inget pre-teen vampyrepos, jag kunde bara inte låta bli den ordvitsiga referensen. Jag är väl helt enkelt bara barn av min tid med en förbehållslös kärlek till både ordvitsar och populärkulturella referenser.

Det är ungefär det jag gör nu för tiden. Hänger med djur, läser och skriver. Kanske är det vad de kallar livskvalitet. Av erfarenhet vet jag att jag kommer tröttna på det också, men låt mig njuta av det goda så länge det varar.

Hasta la vista, baby.

Har jag hittat världens bästa katt på Blocket?

Hon hann knappt hälsa på mig innan jag bar iväg med henne i en bur, och jag var ett tag helt övertygad om att hon skulle hata mig. Men efter mindre än två dygn sover hon intill mina ben hela natten och på morgonen när hon märker att jag har vaknat kommer hon fram och pussar mig och börjar spinna.
     Med stora, runda ögon och väldigt lång svans ser hon ut som en liten lemur. Hon heter Mogg, har ljusrosa trampdynor och är min nyaste bästis.

Kära evolutionen,

Nu ska jag också prata om MENS. Dels för att det är hippt och jag är så förbannat trendkänslig, men också för att jag när jag vaknade alldeles för tidigt i morse kände den där molande värken i livmoderregionen. Mmm...
     Jag har erfarit de flesta mensrelaterade fenomen. Ryggvärk magvärk fittvärk rumpvärk(??), jag har svimmat, spytt, mölat choklad, gråtit två dagar i rad och varit mer eller mindre självmordsbenägen. Inget av detta känns ju vidare främjande för reproduktionen, som ju mensen faktiskt handlar om, så jag funderade ut lite alternativa effekter som jag tycker att evolutionen kan ha i åtanke inför kommande generationer.
     En skulle till exempel, istället för att bli ledsen, sur och grinig, kunna bli extra flörtig och social. Typ, "nähä, då var jag inte gravid den här månaden heller, då får jag väl ut och hitta en ny partner till nästa ägglossning!", tänker kroppen, och "wohoo, inte gravid den här månaden heller, jag är odödlig och kan fortsätta ligga runt! Sweet!", tänker hjärnan. Och istället för att få massa finnar och känna sig allmänt sunkig, skulle en kunna få känna sig extra fräsch och "renad". "Ut med de där gamla sletna äggen! Cleansing time!", liksom. Sen att må illa och spy känns ju lite kontraproduktivt. Jag menar, du förlorar ju blod för fan! Då är en väl tillräckligt svag som en är. Istället borde en ju bli helt orimligt sugen på spenat och persilja och allt annat som innehåller mycket järn. Slutligen kan vi väl byta ut all jävla värk mot små, små orgasmer när blodet sipprar ut? Om en nu ska hålla på och mecka med tamponger eller menskopp och massa kladd kan det väl åtminstone komma med några perks, eller hur? Bra så.

Och visst ja. Ingen 13-åring behöver kunna få en jävla unge, så vi skjuter upp mensdebuten till åtminstone 20-ish-åldern, okej?

Puss och kram!

Mvh,
Tjej med stundande mens

Har grisar börjat flyga? Har helvetet frusit till is?

Alla vet ju om att Jimmie Åkesson inte tycker om folk som snyltar på svenska folkets skattepengar. Han är väldigt noggrann (nåväl) med att räkna på vad olika personer kostar samhället, i förhållande till hur mycket de antingen urholkar eller tillför den svenska kulturen. Vid ett obevakat tillfälle skulle han kanske till och med erkänna, att personer som inte hamnar på plussidan efter den Åkessonska ekvationen "parasiterar", och egentligen borde skickas ut ur landet. OMEDELBUMS!

Därför blev jag givetvis förvånad när jag hörde talas om det senaste draget i SDs valkampanj. Jimmie, glatt poserandes mitt emellan två personer med utländsk bakgrund!!! De kanske visserligen kan ha varit födda i Sverige. Kanske har deras familj till och med bott här i flera generationer bakåt. Men ändå, fullt tydligt att det inte är svenskar, i ordets (enligt SDs ordlista) rätta bemärkelse. Och därmed lyckas Åkesson förmedla det kärvänliga budskapet, "Kolla! Jag är inte alls rasist! Jag hänger också med blattar!".

"Det här måste jag ju se!", tänkte jag och aktiverade google-fingrarna. Och se där! Där var den ju!

Ja, visst är det chockerande? Kanske förlät han deras skattesnyltande icke-svenskhet eftersom de trots allt delar hans intresse för svenska folkdräkter.

Girl douche 4 life

Ibland blir det rätt och ibland blir det fel och ibland vet en inte vad som är rätt eller fel eller ens hur det blev. Jag tycks ha en fäbless för det sistnämnda.
Och ibland sitter en på tuben klockan tre en söndagseftermiddag med glitter i ansiktet och en skrynklig systemetpåse i handen och tycker att allt känns väldigt rätt och väldigt fel på samma gång.

Så jag duschar, tar på en rosa skjorta och glömmer allt med äppelpaj, chips och sällskapsspel.

Rave on, you crazy party kids.

Jag säger inte att jag är tillbaka, jag säger bara att jag är här nu.

Här kommer jag och gör ett gästspel i dokumentationen om mig själv. Huruvida det är dags igen är ganska oklart, men fingrarna rör sig ju över tangenterna, så någon mening kan det väl finnas i det hela.

Hösten är obevekligt på intåg igen. Precis som förra året och året innan det. Skillnaden mot förra året är att den kyliga luften utanför blir mer påtaglig när en inte är helt upptagen med en söndertrasad insida. Mina kinder är fortfarande magrare än innan, men tankarna innanför dem har i alla fall börjat ljusna igen. Det är märkligt att något så abstrakt som tiden kan göra så stor skillnad. Tiden och moderna läkemedel.

Jag är på fötter igen. Något darrigt, och med mina små 36or kommer jag väl aldrig bli helt stabil, men ändå. Alla mina 169,5 centimetrar håller sig över ytan.

Om det här hörnet av cyberrymden kommer göra det återstår att se. Om så skulle vara fallet får det bli en annorlunda plats än det varit det senaste året. Kanske fler gifar på gulliga katter. Kanske tankar om värden i allmänhet. Men inte ett depphål.
     Det känner jag mig bara överjävligt jävla färdig med.

En studie i soluppgångar

Jag vaknar alldeles för tidigt igen. Jag hinner se himlen bakom takåsarna gå från mörkt blågrå till ljus pastell. Tunna moln blir aprikosfärgade.

Jag har sett många soluppgångar det senaste året. De då jag ännu inte hunnit gå och lägga mig och de då jag vaknat och tankarnas vankande fram och tillbaka i morgondunklet har gjort det omöjligt att somna om. Men nu tänker jag på andra saker. Jag tänker på jobbet och på skolan. På saker jag vill skriva. På framtiden. På feminism.

Soluppgångarna var tidigare rastlöst tunga. Nu skär det inte längre i kroppen av en ny dag.

Evil Twins

Joråsåatte... Jag lever!

2013 - "Och det lyckliga slutet gled ur min hand"

januari

Årets första minuter står jag fortfarande inklämd i en barkö på vad som skulle vara ett mansion party i Hollywood Hills. Det är ett tält i en trädgård, ljusen nerifrån LA syns genom tjocka plastväggar. Happy New Year.
     Jag åker buss med mina bästa vänner genom bergen mot San Francisco. Med apelsinodlingarna utanför fönstret antecknar jag, ”9/1-13 Jag ser fram emot livet igen.”. Vi går runt bland backar och cable cars. Vi dansar på Cat Club och de spyr på varsin sida av en buske utanför motellet, nästa morgon går vi förbi vinröda, intorkade fläckar.
     Jag är sjuk. I nästan tre veckor äter jag glass direkt ur bunken och somnar i sängen medan tvn fortfarande flimrar, jag fyller papperskassar med snorpapper.
     Det kommer varma vindar, det blir sommar. Jag går barfota i sanden, läser, lyssnar på havet. Äter bara jordgubbar.
     Jag räknar motvilligt dagarna till flytten och gråter medan jag packar mina väskor.

februari

Andra februari lämnar jag Los Angeles. Det skär i kroppen. Omställningen är svår, jag lyckas inte sova och att hamna i ett snötungt Gamleby knäcker mig, tårarna slutar inte rinna medan jag kämpar mig fram i snöovädren.
     Sen kommer jag till Stockholm och jag vill minnas att jag är glad. Jag trivs, jag får hångla och äta bullar med någon jag saknat, jag kan äntligen få rödvinsläppar med alla mina vänner och jag ser till att börja om. Håret landar i en hög på golvet.

mars

I mars stormar det utanför fönstret i Vårberg. Han säger att det här huset kommer rasa i natt och jag tänker att det här huset kanske inte blir det enda som rasar.
     Jag kämpar så hårt för saker jag inte längre brinner för. I buss fram och tillbaka till Gamleby, genom sena nätter och hopplöst gråa dagar. Stressen hänger som tunga moln, mars är ett vakuum, en transportsträcka, bara någonting jag måste ta mig igenom för att komma ut på andra sidan.

APRIL

I april går det inte längre. Musiken tar slut i otakt med oss och en affisch släpper demonstrativt från sina fästen ute i hallen. Jag åker till Göteborg, jag letar efter våren men hittar bara måsar och regn.
     Jag fyller år och gråter traditionstroget på golvet klockan halv fem på morgonen. Jag dansar sent på en fest i Sickla, golvet gungar under mig. Aprilluften är fortfarande kall över ryggen men morgonen kommer tidigare och det är äntligen sol på första morgonbussen hem.
     När april blir maj stämmer vi tillsammans med en musiker och en Hollywood-skådis in i födelsedagssång och jag vinglar hem på tunnelbanan med oknutna skor.

MAJ

En sista gång åker jag bakfull ifrån Gamleby. Vi har slutat och sagt hejdå och jag har gråtit utan att förstå över vad. Kanske av lättnad. När jag kommer hem är jag utkastad i livet men ser bara sommaren. Evighetsvintern är äntligen slut och vi börjar dricka öl på gräsmattor och uteserveringar igen. Jag åker till Värmland och lever sommaridyll, går barfota i gräset och äter frukost vid trädgårdsmöblerna, klappar katter och lyssnar på åskan. Jag åker vidare mot Göteborg och vi går på festival på den soliga skärgårdsön. Det är öl och dans och äventyr hela natten och hångel som smakar rödvin och cigaretter.
     När jag kommer hem till Stockholm har jag magsjuka och framtidsångest.

JUNI

Juni börjar med ljummen luft och en tetra vin i blodomloppet. I en vecka lever jag i solen och barbent genom varma nätter. När den är över har jag knutit handen i fickan och skrikit högt i hissen. Gråtit ovanpå täcket tills det ljusnar. Men det är inte det jag minns när jag på söndagen står på balkongen och ser blixtarna som bråkar över Vårberg.
     Jag jobbar i tre veckor. Under långa dagar sopar jag golv, bär fotoutrustning, målar fonder. Det blir midsommar och jag påminns plötsligt om sådant som svidit det senaste året, men mina vänner är där och håller i mig och det blir sista gången det gör ont. När juni börjar ta slut dansar jag på Högdalstoppen i soluppgång och känner mig äntligen lycklig på riktigt. 

JULI

Jag går runt och är glad och lätt i kroppen. Det är så skönt att se mig själv le och veta att det är på riktigt. Vi ligger hela dagar i solen vid Smedsuddsbadet, vi åker ut i skärgården, vi tar kvällsdopp i Mälaren. Äter middagar på balkongen och i parker. Jag och Baba tar en buss till Göteborg för att dansa till Håkan på en båt till klockan fem på morgonen och bada i saltare vatten. Allt är väldigt västkustidylliskt fram till att jag blir sjuk. I flera dagar ligger jag ensam i Majorna och snorar och febersvettas. Tillslut trotsar jag min kropp och åker upp till Värmland. Jag hostar tills jag nästan spyr och sen äter jag vildhallon och getostpaj, läser i timmar med en katt i knäet och badar i en sensommarvarm sjö.

AUGUSTI

När jag kommer tillbaka till Stockholm är det fortfarande högsommar. Jag äter frukost i solen och får snefylla i skogen. Sedan är varje dag en ny fest, sommaren verkar aldrig ta slut. En sen lördagsnatt sitter jag i soffan på Debasers uteservering och bredvid mig sitter plötsligt någon med ögon jag förlorar mig i och armar som ska hålla om mig hela natten. Sen ser jag mig själv falla handlöst men lyckas inte göra någonting åt det. När jag står på nattbussen hör jag honom bakom bruset av onsdagsfulla människor, ”jag tänker på dig hela tiden”. Ändå kommer slutet vi båda visste om från början och vi gråter på marken under Skanstullsbron.
     Jag åker till Ronneby där småstadsluften aldrig har känts mer kvävande, men de som alltid funnits där finns även nu, låter mig älta över vin och håller om mig vid havet. Jag springer i morgondiset och gråter i den första solen.
     I Stockholm försöker jag andas normalt men allt kommer ikapp mig, vi sitter länge på en balkong i ösregn, hans huvud vilar mot mitt och vi går sönder en gång till. Jag springer igen men nu mitt i natten över Östermalm.
     Den sista augustikvällen står jag framför Håkan Hellström när han sjunger att det är för sent för kärlek, och det är klyschigt och vackert och gör så fruktansvärt ont.

SEPTEMBER

September börjar i ett suddigt mörker. Jag sover nästan ingenting alls, jag lever på kaffe, cigaretter och ledsenhet, på något sätt lyckas jag sitta hela dagar på caféer och skriva, och få mina ben att röra sig framåt. Min mamma kommer till Stockholm för att hålla om mig och vi pratar länge vid frukostbordet över för mycket kaffe. Storasyster kommer också, vi äter ost och delar gamla kärlekshistorier och jag somnar på det hårda vardagsrumsgolvet.
     I ett försök att göra tillvaron ljusare färgar jag håret blont. Det blir närmast gult, och jag går på maskerad som Margot Tenenbaum för att få vara olycklig och röka för många cigaretter. Det slutar med att jag spyr i First Aid Kits diskho.
     Jag försöker fylla det tomma med desperat dans och att kyssa de jag inte borde. När september nästan är över är jag tillbaka i en soffa under Debasers sista natt. Det är kall höstluft nu men hjärtat börjar tina lite när jag somnar bredvid någon i mjuka täcken i Hägersten. Dagen efter lämnar jag Vårberg för Kungsholmen och tänker att här uppe bland takåsarna borde luften bli lättare att andas.

OKTOBER

I oktober är höstlöven äntligen fina, jag går till tunnelbanan med ett försiktigt leende på morgonkyssta läppar. Jag sitter på redaktion och skriver texter om fritidshus och det känns rätt. Jag möter Jimmy i köket på morgonen när vi båda skyndat hem innan jobbet. Vi plöjer Sex and the City, Ben & Jerry’s och skvallrar om dejter.
     Kajsa och Jasse hälsar på och vi dansar till Vit Päls och dansar ut Vårbergslägenheten och höstsolen glöder. Jag åker till Göteborg men ser väldigt lite mening i allting och går alltid hem innan stängning.
     Jag är lite närmre att bli lugn i hjärtat igen men en sen kväll i en lokal utanför tullarna möter jag en blick i trappan som river upp det den senaste månaden har lyckats laga.

NOVEMBER

Jag försöker leda bort mina tankar med praktiska saker, men många dagar måste jag skynda ner för Sankt Eriksgatan när tårarna trycker bakom ögonen och någonting bråkar i bröstkorgen. Jag släpper ut det på hallgolvet.
     Jag blir full på gala med jobbet och trivs så bra. Fyllan fortsätter genom helgen och från en hemmafest i Hornstull skyndar jag mig hem mot Fridhemsplan. Han möter mig på trottoaren vid Sankt Göransgatan.
     Vi pratar om det som varit och det som inte kan bli, vi sover nära och nästa morgon säger jag att det är sista gången vi ses. Jag lutar mig långt ut genom fönstret för att se hans rygg försvinna uppför gatan, sedan gråter jag ner på den dammiga parketten.
     Resten av månaden blir en väntan på att det ska sluta göra ont.

DECEMBER

Början av december flyter trögt fram, jag håller mig mer eller mindre frivilligt hemma under tjocka täcken i den kalla lägenheten. Det blir min sista dag på tidningen och jag lämnar redaktionen på Sveavägen med tungt hjärta. Jag greppar efter något att se fram emot och bokar en amerikaresa tillsammans med vänner.
     Jag dansar på svartklubbar, det blir korta återföreningar med personer jag trodde jag lämnat.
     Precis innan jul står han utanför min dörr igen och det är som om de senaste månaderna inte har hänt.
     Jag tror att jag är glad när jag tar tåget till Värmland, men fast jag klappar kattungar och är omgiven av de som är så nära gråter jag hela julen och är så fruktansvärt trött. Det är en lättnad att komma hem till Stockholm. Sara hälsar på och mycket är fint, men det är i slutändan en uppslitande helg.
     Dagen innan nyårsafton sitter jag i väntrum C på S:t Eriks vårdcentral och undrar vad som hände.
     2013 tar slut på kajen i Hammarby Sjöstad. Elsa är min nyårskyss och vi lovar att nästa år ska bli bättre. Jag vågar inte hoppas men är redo att lämna 2013, det fina och det fula, bakom mig.