Jag plåtar i tre dagar. Jag febersvettas och halsen svider men det hindrar inte mig från att kräla på golvet och hänga ut från ett loft tre meter upp i luften.

Vårtecken

Klockan är närmare fem när jag äntligen lyckats slita mig från nattrumlandet och tagit mig ut till ett öde Vårberg. Träden är vita av frost men det ljusnar redan och visst är det en fågel som kvittrar? Jag huttrar i minusgrader men på andra sidan vägen skuttar en hare så nog är det påsk ändå.

Design: Olivia Edvinsson

I lördags fick jag plåta grymma kläder, signerade Olivia Edvinsson som pluggar andra året på Beckmans.

Onsdagsexemplar

En rödbets- och chèvresallad jag egentligen inte har råd med får bli min tröst när jag uppgivet slår mig ner på ett café i Gamla Stan som jag bara valde för att jag inte ORKADE gå runt och leta efter något annat, då mitt favoritställe är en gravplats för 3G-nät.
Trötta, slarviga anteckningar i boken där jag försöker organisera min nutid och framtid. En inkorg som gapar hopplöst tomt.

Fast jag har slutat röka i nyktert tillstånd tänder jag en cigg på väg mot tunnelbanan. Precis när jag tar första blosset går solen i moln. Känner mig lite fånig där jag står och puffar på en cigg jag inte längre är sugen på med solglasögon i den kalla vinden som aldrig vill försvinna fast det nästan är april.
Kämpakämpakämpasnartvårsnartvarmaresnartinteettovisstsvarthål...

Dagens höjdpunkter: Morgonhånglet, min nya dator (kommer äntligen kunna öppna en psd-fil på mindre än 5 minuter) och att brödet jag bakade igår var lika gott idag.

Dagens lågpunkter: Allt annat.

Om knappt en månad fyller jag år och då vill jag ha:

-En överraskningsfest för att jag FORTFARANDE ALDRIG HAR FÅTT DET.
-Snäckchoklad för att det är gott och det känns töntigt att köpa en chokladask till sig själv.
-Presentkort på Systembolaget för att när behöver man inte pengar till öl?

Jag var i Paris för över ett år sedan

Fortsättsimmafortsättsimma

Jag vet inte om det är vintern, som jag fått uppleva så mycket kortare tid än alla andra men som ändå känns evighetslång, eller om det bara är min obotliga rastlöshet. Men jag har börjat längta bort igen. Jag hann vara i Stockholm i drygt en månad innan jag började drömma om flygplatser och nya gator.

Jag längtar till Paris. Jag vill bo på en bondgård på den franska landsbygden. Jag vill till Buenos Aires. Jag vill upptäcka en östeuropeisk stad med vackra husfasader och billig öl.

Så jag sitter och tittar på lägenheter i Toulouse och lågbudgetbiljetter till Marseille. Googlar Korsika och Champagne. Vart kan man flyga för några hundralappar. Snurrar jordgloben och pekar.

Vem vill rymma med mig i några dagar eller resten av våra liv?

Timme #15

Ungefär såhär känner jag mig efter natten. Som ett ursköljt mellanmjölkspaket. Jag är dessutom tveksam till att jag har lyckats uträtta något som helst viktigt, eller ens det minsta vettigt de senaste sju timmarna. Jag har retuscherat bilder jag aldrig kommer använda och postat pinsamma ursäkter till blogginlägg jag innerligt önskar att jag kommer ha vett nog att ta bort så småningom. När jag tänker efter såhär i efterhand finns det så mycket saker jag hade kunnat skriva om. Antar att de idéerna får ansluta sig till högen av blogginlägg som aldrig kommer bli.

Timme #14

Vernissage och internatsfester.
Allt var fint men jag saknar det inte.

Timme #13

05.32. Det är bara jag kvar i datorsalen nu. Jag och Youth Lagoon.
Under natten har jag dragit kurva efter kurva. Ner med det röda, upp med skuggorna. Många bilder från USA. Det känns så avlägset nu, och det gör mig lite ledsen. Stranden, öknen, motorvägen. Nästan som om det inte hände. Som en av mina drömmar där jag blir mördad i duschen och flyr bomber. Att jag sprang längs stranden och såg ut över Stilla Havet i regnoväder kanske bara var en av dem.

Timme #12

Klockan närmar sig fem. Jag kommer nog inte sova inatt. Lika bra det, de senaste nätterna har handlat om dusch-mord och bomber utanför turk-affärer.

Annars brukar jag tycka om att drömma. Natten blir som en film. För några timmar får jag leva någon annanstans än i en ganska tråkig verklighet. Under vissa perioder kan till och med ett spännande dusch-mord vara att föredra.

Timme #11

Jag vet inte längre vilken timme det är, vilken jag har missat eller hur många det är kvar. Det börjar sakta gå upp för mig att det här var en väldigt dålig idé. Men jag kan vara envis vid illa valda tillfällen, så vi fortsätter. För jag förutsätter att alla sitter hemma och trycker maniskt på uppdatera-knappen varje timme för att följa detta train wreck till blogg-marathon?!

Det här blir i alla fall ett hyllningsinlägg till Sara Flegzan Flego. För att hon, nästan, alltid får mig på bättre humör när jag är sur och grinig, för att hon kör en stor lastbil för första gången för att hjälpa mig flytta, för att hon är rolig, för att jag tycker om att dricka vin och röka med henne, för att vi kan sitta och gnälla tillsammans, för att vi pratar skånska på fyllan, för att hon är min bästa crazy italian lady.

Timme #10

Vad jag jobbar med 02.34

.doc #16

Jag ringer upp. Redan vid första signalen ångrar jag mig, tänker att om du inte svarar efter två till lägger jag på. Ett tut. Fan. Du svarar.

Du säger att jag ska köpa mycket frukt.
Frukt.
Jag säger att du inte förstår.

Jag försöker förklara. Att jag inte sover. Att jag inte kan äta längre. Att det gör ont i hjärtat varje gång jag andas.

Du säger att du är orolig för mig.
Men att du inte kan göra något.

Du kan inte göra något.

Timme #?

Här är en länk till en Spotify-lista: Vårberg-våren
Den innehåller än så länge tre låtar.
Grattis.

Matfotografi när man är pank:

Timme #6

Här är en jätterolig bild på mig, Sara och Christoffer. Mest för att Christoffer är så väldigt full. Det var Valborg och jag hade tappat rösten men kraxade runt på skånska och rökte äppelcigg i Lund. Under kvällen fastnade vi även i en hiss, snodde lite öl, trängdes på en buss och dansade till Daddy Cool i en studentkorridor.

Timme #5

HOPPSAN nu har jag hamnat lite efter för här sitter jag i skolan och retuscherar rödbetor och ser lite ut som ett dagisbarn i turkos elefant-tröja.

Den där tröjan hade jag för övrigt första gången jag träffade Anna-Lisa i LA och hon oväntat drog med mig på fashion party där jag mest stod i ett hörn och rökte och kände mig fånig i min turkosa elefant-tröja medan hon var svartklädd och modellsnygg. På vägen ut fick jag i alla fall ett "I like your sweater". Högst oklart ifall det var ironiskt eller inte...

Nej alltså förlåt vilket värdelöst inlägg. Ska försöka komma tillbaka starkt nästa timme.

Timme #4

I Gamleby finns bara mysig grafitti.

Timme #3

Åh, att gå på toa på en rullande buss. Att sedan stå där, med ena handen i ett krampaktigt tag om ett beyond bakterieinfesterat handtag medan man med den andra försöker dra upp strumpbyxor som lyckats korva sig på de mest omöjliga sätt. När man väl kommer ut är man så åksjuk att man helst bara vill gå in igen och spy ut hela maginnehållet.

Men som sagt, optimistiskt humör.

Bilder! Det ska man ju ha i en blogg. Så att folk slipper LÄSA så himla mycket. Tyvärr tömde jag ganska nyss telefonen på alla bilder, och mitt instagrammande de senaste veckorna har varit näst intill obefintligt. Men här är en bild på min nya frippa! Uppkomst: jag och Jimmy har olika uppfattning om begreppet "axellångt", och L'Oréal behöver lära sig att nästan svart inte är vad man förväntar sig av ett paket som säger "Ljusbrun".

Men jag trivs. Jag känner mig stundvis som en östeuropeisk spion, ibland som en lärarstudent på 90-talet, lite fransk och ganska popig. Sprider myten om mig själv som svår och oidentifierbar...

Timme #2

Bussen är kall och jag är kissnödig. Som att inte läget var illa nog ser jag ut över snötäckt mark och tänker på FRAMTIDEN.

Om tio dagar och några timmar får jag mitt sista hela csn. Sen är det meningen att jag ska kunna försörja mig själv. Allra helst på det jag utbildat mig till, men låt oss lägga ett stort asgarv på det. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Nej, förstås kommer jag inte kunna försörja mig som modefotograf, inte någon annan slags fotograf heller för den delen. Möjligtvis hade jag kunnat fortsätta leva på havregrynsgröt-dieten som typ skolfotograf, men nej just det jag hade inget körkort nej så HEJDÅ GRÖTEN. Lika bra det, jag hatar ju barn.

Just idag är jag dock på ett av mina mer optimistiska humör och ser mitt ovissa öde som ett ÄVENTYR och DET LÖSER SIG.

Efter 9 maj kan jag ju faktiskt göra precis vad fan jag vill. Sweet!

Samvetet och bloggen

Jag hade egentligen tänkt strunta i den där redovisningen i Gamleby imorgon. Stanna hemma i Stockholm, spara lite pengar, kanske göra ett till storkok på ärtor eller rotfrukter eller vad som nu kan vara väldigt billigt. Men imorse när jag vaknade låg samvetet där och väste mig i örat, så nu sitter jag på den där jävla bussen igen.

Och det behöver ju hända något här. Eller behöver och behöver, läsarskaran är väl knappast varken särskilt stor eller uppdateringstörstande, men ska jag ha bloggjäveln kan jag ju lika gärna liva upp den lite.

Så, och håll i er nu, inatt blir det ett inlägg i timmen medan jag lever hobo-liv, äter för mycket naturgodis och bråkar med printern i skolan. VISST BLIR DET SPÄNNANDE?!?!?

Hörs om en timme.

Själv är jag pank (alltså på riktigt, lever på flingor och bulgur just nu), men om någon annan har 600 spänn till övers man inte vet vart man ska göra av får man gärna lägga dem på den här kappan. Till mig, alltså. Så att jag kan få gå runt och känna mig viktig i lång, svart kappa.
Tack på förhand.

Som en Kaj på en sommaräng

Jag minns inte ifall jag har lagt upp de här förut, men jag gör desperat allt för att undvika ångestmomenten på min ändlösa att-göra-lista.

Vad jag minns av februari

Jag har varit tillbaka i Sverige i en månad nu. Februari månad. Och jag minns mycket men ändå ingenting.
Jag minns ett tomt internatsrum i Gamleby klockan fyra på morgonen och mina iskalla fingrar när jag halkade hem efter Ubbes. Jag minns att jag grät i snöovädret på väg till skolan och lättnaden när jag kom tillbaka till Stockholm. Jag minns pendeltåget som jag inte hade åkt på så länge. Jag minns en kall kväll utanför porten då någon försökte ta min väska. Jag minns att mötas på Slussen efter en tetra rödvin och att fnissa och prata om stånd till halv sex på morgonen. Jag minns att gå på bio med en bästa vän och att äta en sojakorv och fem öl till middag. Jag minns en hemmagjord cocktail och hur mitt blonda svinto-hår faller till golvet och blir till en mörkbrun page. Jag minns isen och fiskeboden. Jag minns öl på Carmen och hur huden knottrar sig när man går ut och tar en cigg. Jag vill minnas att februari var ganska bra.

Nu är jag livrädd för mars.

Jag återkommer när jag slutar vara så upptagen utan att egentligen göra någonting alls. Det blir lite lättare att skriva då.

Ariana, pt 3