Joshua Tree

För (nästan) ett år sedan knallade jag och Storasyster ut i öknen. Drack tequila och tittade på nationalparken. De senaste dagarna har jag dessutom suttit och skrivit en text om de långa, raka vägarna, spritbutiken med en ko på taket och små, dunkla motellrum. Ökenabstinensen är med andra ord påtaglig, och här följer därför en absurd mängd bilder på Joshua-träd i motljus och highways i skymning.

Andras ord.

 ur Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

ur Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Här sitter jag och bråkar med Skatteverket

En Man

Att säga en istället för man. Egentligen borde det vara så jävla självklart. Eller alltså det är så jävla självklart. Ändå har jag fortfarande inte lyckats förmå mig själv att börja. Det faller inte rätt i munnen, kommer inte naturligt, låter inte som det ska. Inte undra på. Jag är osäker på vid vilken ålder jag började prata, men om vi säger att jag i, ungefärliga, 22 år har sagt man, så är det väl egentligen inte särskilt konstigt att det blir lite av en omställning att helt byta ord. Och att det fan är något jag får komma över.

Mitt enda nyårslöfte brukar vara att lära mig texten till Bohemian Rhapsody utantill. Efter kanske tre år har det fortfarande inte hänt. Så nu lägger jag till ett nytt. Nu börjar jag säga en.
Ett ord borde ju ändå vara lättare att lära sig än en hel låttext.

Ibland känns livet lite som att vada i sirap.

En till ganska fet grej

Jag ska knalla runt i Amerika med björnfamiljen.

 The Bear Family Vacay

(fr. v. Papa Bear, Papa Bear's Son, Baby Bear...)

(...och Tiny Sperm Bear)

Quality time med mig själv:

Låtsasmagasin, ordvitsar och snäckchoklad i lösvikt.


(Broddar. Kom ihåg var du hörde det först.)

To be fair - livet är inte helt åt helvete!

Så låt oss glömma den smärtsamma decemberkylan utanför för en stund och i stället ägna onsdagskvällen åt vad som faktiskt är bra grejer just nu. KÄNNER NI PEPPEN?!

1. Jag bor i den här lägenheten:

Det är ju faktiskt helt löjligt. Vill bo kvar här uppe bland takåsarna på Kungsholmen för evigt.

2. Mina jävla supervänner. Orkade inte gräva fram bilder på alla men det finns i alla fall så många som är så bra. Hurra!

3. Till jul kommer jag få hänga med storasyster och klappa kattungar, = två favoritaktiviteter.

(bild brutalt snodd från sms-konversation med Sara)

4. Jag har kommit på vad jag gillar att göra. Så. Jävla. Skönt.

5. Jag typ snygghetspeekar?

Okej här har jag rödvinsläppar respektive gömmer halva ansiktet bakom händerna (= full och poserar fånigt i Photo Booth), men ändå, fett babeig på dessa bilder. Är 23 snyggaste åldern? GÅR DET UTFÖR SEN?! Nej just det det här var en positiv lista sorry...

6. Jag är, trots allt, ganska modig, och det är ju en jävligt fet grej att vara.

Slut på lista.

Orden, vart tog de vägen

Varje vecka infinner sig någon slags ångest. Den som kallas prestationsångest. Hela kroppen krampar. Skrivkrampar.
När markören blinkar frenetiskt mot det tomma word-dokumentet medan hjärnan bara är tom och stilla. Där finns inga historier.
Jag testar med några meningar. För varje stavelse blir det mer och mer fel. Texten skaver mot det virtuella pappret.

När ordflödet bara inte finns.

All-the-way-to-the-psych-ward Crazy

Hähä.

Kanaliserar mina aggressioner

Nej hörrni, vilken deppig stämning det har blivit här... NU FÅR NI FAKTISKT RYCKA UPP ER LITE.

Ehm.

Hur som helst har jag varit ledsen för länge. Så nu är jag arg istället.
Härom dagen var jag bland annat arg på det här.

Enligt den danska politikern (som lika gärna hade kunnat vara en användare på familjeliv.se, = uttalar sig politiskt inkorrekt om saker personen UPPENBARLIGEN egentligen inte har koll på över huvud taget) så föds flickor och pojkar med olika intressen, som man absolut inte borde gå in och störa och MIXTRA MED. Farligt, farligt...

Nej Pia. Bebisar, oavsett kön faktiskt(!), har tre intressen. Äta, sova, bajsa. De är medfödda. Vilka leksaker de föredrar har ingenting med gener att göra. Promise.

Vidare får vi lära oss att Pia tycker att det är perverst att visa upp minoriteter.

"Okej".


Nämnde jag att Pia är talesperson i jämlikhetsfrågor?

Väntar

På att hjärtat ska sluta slå så fort
På att tiden ska gå
På att allt ska sluta snurra
På att året ska ta slut
På att det ska sluta göra ont

Det blir väl bra.

Jag vaknar och tänker att
jag måste sluta misshandla
mig själv

Sen går jag upp och
fortsätter misshandla mig

Tunnelbanan och
novemberblöt asfalt och
svåra andetag
och

Jag ser ner på mina ben och
förstår inte
hur de kan röra sig

Är det inte ganska hemskt att jag, när jag var liten, alltid tänkte att om Barbie hade funnits på riktigt hade hon aldrig varit kompis med mig

Att hon mycket hellre hade umgåtts med de söta tjejerna med lika blankt hår som hon och lika smala lår som hon och lika fina kläder som hon och lika charmiga leenden som hon.

Jag kände mig liksom underlägsen en plastdocka?

Fuck you, Barbie.

(obs hittade denna bild när jag googlade "fuck you, barbie")

Skriv en låt åt mig.

Kan någon med större musikalisk begåvning skriva en låt om hur jag går runt i Rålambshovsparken och gråter, och det är en helt vidrigt fin oktoberdag och jag går längs med vattnet och hjärtat har adhd och det snurrar lite i huvudet och de gula höstlöven är perfekta kulisser, och hur jag till slut sätter mig och stirrar ut över bron och vattnet under den och några jävla änder som simmar där och vidare bort mot vad som finns på andra sidan? Den får även gärna innehålla att jag hatar och längtar efter lyckliga slut och att jag fortfarande drömmer varenda natt.

Mm tack bra hej.

Identitetskrisen

Idag lämnade jag ett regnigt Göteborg. Nu är jag tillbaka i Stockholm och kan andas ut men vill bara sova.
I helgen gick jag alltid hem innan de stängde. Det fick mig att undra vem jag är.

Jag ska skriva sensuellt. Det blir bara fulsex. Fult är lätt. Jag broderar texten med äckel.
Varför har jag så svårt för lycka? Jag vet inte hur man gör.

Livet är fint nu och jag får panik.

Baby darling love, Los Angeles

För ett år sedan hängde jag över Atlanten eller kanske någonstans över Kanada eller så hade jag till och med hunnit till Klippiga Bergen.
Åh Los Angeles, min älskling.

Och livet

Mitt liv är äckligt, förvirrande, fint, fult. Det är idyllisk, trainwreck, det är uppochner, det är upp, ner, uppåt väggarna, utförsåkning, svindlande, magpirrande, sliter i magen och hjärtat, bankar hårt.
Livet, knäppt va?

Ikväll kommer två av tre i björnfamiljen. Vi ska ha det fint, visa våra moves, vara fulla och röka i fönstret.

Jag röker sällan mina cigaretter ända ner till filtret längre, jag ser det som ett statement. Att jag inte sjunker ända ner.

Men jag skäms för att säga att du är kvar i mig.

Höstluften har blåst ut det värsta, jag kan andas in de blöta löven och le mot bruna ögon.

Livet, knäppt va?

Jag tänkte att nu är höstlöven lite fina ändå och jag undrar vad det ska bli av mig och det här.

Det är grå lördag och jag äter kall pad thai och jag röker i fönstret över takåsarna och jag har inte andnöd

Det blev oktober ändå. Ett ändlöst september tog slut utan att hela jag tog slut, kanske är det ett gott tecken.

Jag har flyttat nu. Mig själv och alla mina saker. Mina tankar, det jag känner, huvudet. Dem vet jag egentligen ingenting om än. Vem ska då veta? Det kan vara bäst att bara lämna dem ifred. Men jag minns fortfarande de tidiga morgnarna när det var som värst och jag blundade och önskade att någon bara skulle plocka upp mig...

Kan inte någon säga någonting snällt?

Behöver en klapp på kinden i cyberspace.

Packar ihop mitt liv

Jag flyttpackar igen. Alla mina kläder i svarta sopsäckar. Det vore så lätt att tända eld på dem, bränna en del av en identitet... Men jag är uppenbarligen inte bra på att släppa taget så de får stanna. Bara flytta några kilometer.

Det blir kallare på riktigt nu. Jag sover i stickad tröja under tjocka täcken men vaknar fortfarande och fryser. Glasögonen immar igen när jag kommer in från balkongen. Blodpölar i Vårberg Centrum.

Så det är dags att börja om igen. Nystart. Yeah right. Det vet vi ju sedan tidigare att det bara är samma som börjar om igen.


Skulle jag kanske sluta röka när jag ändå håller på?




Hell no.

To all you heartbroken lovers out there

En spellista.

Misärkollektivet

Måndag morgon

Jag sitter med öppnade word-dokument men gör egentligen ingenting förutom att dricka för mycket kaffe och stirra ut genom fönstret. Det är halv storm i Vårbegsträden. Min sista måndag, om en vecka ser jag inga träd utanför fönstret, bara gula husfasader och en gata med byggställning. Jag byter vardagsrum, från Vårberg till Kungsholmen. Det blir väl fint. Bra. Miljöombyte. Slippa stirra på samma scener.

Två personer säger helt oberoende av varandra det är ju inte Australien.


Det hade lika gärna kunnat vara Australien.

Och jag spyr.

Och så kommer det till slut bara ut. Väller. Kaskader av magsyra och senaste tidens fulhet. Det ser ut som salladsdressing. Hejdlösa duschar av olycka och dåligt tuggad paprika. Rakt ner i First Aid Kit's diskho.

Nej, hur länge ska vi ge det den här gången? Innan jag måste woman up och get over it och kräla upp ur det här jävla hålet?

Rimliga förslag lämnas i kommentarsfältet.

Obs! Tips!

Jag föredrar att vara full eller bakis. Så att jag, när folk lite casual frågar hur det är med mig, slipper ljuga och säga att det är bra.

Är jag full kan jag säga, "Uääääw jag är full".
Är jag bakis kan jag säga, "Uäääw jag är bakis".

Snygg avledning va?

Och dagarna går.

Igår såg jag Arga Snickaren äta en hamburgare i Björns trädgård, han såg hemskt arg ut. Idag såg jag Superstylisten Jonas, han hade shorts. Varje dag lyckas jag titta på klockan exakt 13.37. Mina texter blir knäppare och knäppare. Eller så är det jag. Skillnaden är nog hårfin.

Ett par hånglar på bänken utanför. Jag väser tyst för mig själv. Get a room.

Det har gått en vecka. Eller två. Egentligen fem sedan jag insåg att jag var förstörd.
Jag är gärna för kärleken så länge jag själv slipper ha någonting med den att göra.

Och jag kan inte sova (andas)

Att det är så svårt att sova. Att lungorna vägrar expandera ordentligt.
Klockan blir ett, klockan blir två, jag tar ett glas vin, jag tar två glas vin. Klockan blir fyra och jag tar en cigg på balkongen och Vårberg är alldeles tyst förutom någon som äckelharklar sig nere på gården och inifrån stan stiger ljuspelare som landufon.
När jag somnar är det med lampan tänd och huvudet djupt begravet i tjocka täcken.

"Imorgon är en ny dag" -Aäe fan, påminn mig inte...

Sommaren slutet kärleken

Jag önskar att du satt mitt emot mig på balkongen. Det gjorde du aldrig. Men det hade varit fint. Kanske hade höstvinden känts mindre kall då.

2 september. Detta fruktade jävla datum. Jag vaknar 04.02. Om två timmar är det slut. Det är det ju egentligen redan, men fysiskt avstånd är ändå alltid fysiskt. Jag vet.
05.47, jag skickar ett sista hejdå.

Visst hinner mycket hända på tre veckor. Två hjärtan hinner gå sönder, luften hinner bli kallare och sommaren hinner ta slut. Du hinner viska på nattbussen, jag tänker på dig hela tiden.

Loveletters to V. Jag sitter hela dagar på Louie Louie. Beställer aldrig något annat än kaffe, när jag går därifrån är jag alltid alldeles darrig. Jag skriver historier om allt annat än oss, vissa är så mycket oss att jag skäms. Ibland några rader om dig, men det blir aldrig mer än så. Några rader.

Vi blev aldrig mer än några rader men det var jävligt episka rader.

Jag sover för lite, vaknar sällan senare än 05.59. Om det händer beror det enbart på att jag kl 05.59 fortfarande inte har gått och lagt mig.

Idag vaknade jag halv fem. Stirrade rastlöst upp i taket någon timme innan jag gav upp. Det är ju åtminstone fin utsikt när solen går upp över Vårberg... Jag vet inte ifall jag har feber, om jag är trött eller bara har blivit knäpp. Det kanske kvittar vilket.

Sommaren 2012 ringde. Hen ville ha sin misär tillbaka.

Jag vågar inte skriva någonting just nu.

Men jag lever i alla fall. Om än farligt.

Så lämnar jag Värmland. Solvarma kattryggar jordgubbssaft i trädgårdsmöbler torra rödvinsläppar. Det känns sorgligt, som att lämna en del av sommaren. Men jag rör mig ju alltid bort så det är okej. 

Tystnaden i lupiner

Jag sover i indian-lakan i den värmländska skogen. En rödhårig katt vaktar min fotända, på morgonen kryper hon upp och spinner i mitt öra.

Jag plockar vildhallon, fingertopparna blir rosa. Jag läser i timmar och slumrar på soffan. Steker pannkakor som vi äter med hemmagjord sylt och regnet rasar och åskan mullrar. Jag låtsas att jag är frisk fast jag hostar så att jag nästan spyr. Annars är allting tyst stilla lugnt stannat.

Varför skulle jag vilja leva i nuet om nuet är helt värdelöst?

Om ett år eller två kommer det här va över. (när någon har krossat ens hjärta)

Om en månad eller två kommer det här va över. (när det egentligen borde vara vår men vintern biter sig kvar med snö och samma is på marken som man halkar på varje dag)

Om en dag eller två kommer det här va över. (när man är irrationellt grinig, högst troligt till följd av pms, och inte kan göra mycket annat än att ligga i sängen och gråta)

Om en vecka eller två kommer det här va över. (när man har åkt på en av mina superförkylningar)

Julikvällen ser på mig från andra sidan fönstret. Jag stirrar bittert tillbaka.

Allt var så idylliskt. Vi dansade på en båt medan det ljusnade och åkte ut i skärgården och åt glass och kunde äta frukost på gården.

Tills jag vaknade härom natten med feber och SMÄRTA i halsen som inte ens Zyx kunde rå sig på. Spenderar därför dessa högsommardagar i horisontalläge framför tvn. Dygnets höjdpunkt, utöver Masterchef och brittiska husletarprogram, är mina febriga drömmar.

Imorgon skulle jag egentligen sitta på ett tåg mot Värmland för att klappa katter och kaniner och äta getost och bada i sjöar. Jag antar att gamla repriser och The Real Housewives of Orange County får duga istället...

4th of July Vernon Family Style Fun Fest

Jag saknar LA så fruktansvärt, och såg 4 juli som ett tillfälle att bjuda in vänner för att dricka amerikansk öl och äta flottig mat. I något slags försök att bevara Vernon-familjetraditioner gjorde jag egen glass och stekte några grilled cheese. Balkongen var solig till sent och vi spelade ölspel där man skulle bli question bitch och rabbla stater (vi kom sällan längre än till Ohio).

När alla vänner gått hem satt jag kvar i den varma kvällsluften och skålade med mig själv över att vara precis sådär lagom amerikan. Jag får bo där men slapp växa upp där och bli hjärntvättad. Perfekta dealen.

.doc #18

Jag kan inte titta på dig. Istället ser jag ut över parken. En gräsklippare kör i systematiska cirklar och lämnar randiga mönster i gräsmattan. Jag fingrar på korken till vattenflaskan. Skruvar upp och skruvar på igen utan att dricka något. Funderar över hur dåligt det skulle vara om jag började gråta nu och någonting måste hända så jag försöker, men det kommer inga tårar. Kanske för bedövad av bakfyllan och lamslagen av absurdhet. Lika bra det.


-När du sa att du tyckte om mig. Var det så då?
-Ja, det var det. Det var det verkligen.
-Men det gör du inte längre.

Världens längsta tystnad.

-Inte på det sättet. 

Onsdagsquiz

I förra veckan sågs vi vid Katarinahissen och satte oss i solen på Fotografiskas uteservering för att gissa svaren på frågor om diverse populärkultur. Det gick inte jättedåligt men vi var en bra bit ifrån att vinna den där champagneflaskan som utgjorde förstapriset. Men jag fick boosta mitt allmänbildningsego och vandra hem i Söders sista kvällssol så det var en välspenderad onsdagskväll.

Exclusive live bloging från Vitan och sommaren

Jag sitter i parken. Jag hade slutat röka nykter, men för någon vecka sedan stod jag på jobbet och lutade mig ut genom fönstret i trappuppgången och det smakade regnig gymnasieskolgård och varm kalifornienstrand och kalla nätter utanför internatet och nostalgin drog ner mig igen. Så nu sitter jag i parken, röker en cigg då och då, jag har en hög med böcker framför mig på filten men läser ju ändå bara en av dem. Vänder ansiktet mot solen. Andas sommar och giftiga kemikalier. Jag tänker att det får vara så. De där få sommardagarna. Då får det vara hur man vill. 

Med mitt största leende

Vi går nere vid Stadsgårdshamnen och jag ber er ta en bild. Jag vill le mitt största leende för när jag ser tillbaka ska jag se att jag äntligen blev glad. Efter för många fotografier med rödgråtna ögon och svart blick ska jag stå på Stadsgårdshamnen i början av juli med mitt största leende för helvete nu är jag äntligen glad.

Som att alla de där sakerna jag förut visste att jag borde vara glad över men inte kände... Nu känns de.

Kanske orkade kroppen bara inte vara ledsen längre.

Fyra bilder om juni

 Juni var långa dagar i parker, ibland med billigt bubbel, ofta med öl, alltid med solen och sommaren och fina vänner på en filt.

 Juni var solnedgångar från balkongen i Vårberg och att sitta kvar efter att solen försvunnit ner för att luften fortfarande är ljummen.

 Juni var jordgubbar och vattenmelon och grekisk yoghurt med honung och hallon.

Juni var att komma hem på morgonen och kisa mot solen som redan stod högt och gjorde mina trötta ögon grönare än någonsin.