Idag kommer Dr Kaj till huset. PSYCHED!

Jag satt i parken när det började åska. Kollade på träd, grejade med mitt (enligt storasysters order) och lyssnade på mullret. Och jag var tvungen att le för mig själv. Kanske har jag alltid romantiserat det sorgliga (en utvecklad försvarsmekanism eller en medfödd, uppfuckad gen, jag vet inte), men det kändes bra, och fint, och rätt. Att sitta där i åskan när alla utom jag och alkisen på den andra bänken en bit bort hade flytt inomhus eller ner på lägre höjder. När jag kände första droppen i pannan hade till och med alkisen gått därifrån. Sen vräker himlen ur sig hagel och regn. Gatorna ser mer ut som överdimensionerade skogsbäckar och jag vadar med vatten upp till vristerna och blir blöt in på underkläderna och kan fortfarande inte sluta le. Allt känns absurt, sorgligt och fantastiskt.

På gångbron över leden som delar Hagsätra och Ormkärr börjar jag asgarva för mig själv. Jävla liv-jävel alltså. Jag är okej.

(förutom att jag går och asgarvar för mig själv då, men jag ska jobba på det...)

Jag tittar mest på film. Ikväll med temat Scarlett Johansson innan hon blev glammig Hollywood-sexbomb.

(Ja, jag har äntligen lärt mig print screena på mac...)

Mitt Zyx-missbruk

Jag köpte Zyx på apoteket igår. Samtidigt som damen i kassan räcker över paketen tittar hon uppfordrande på mig och säger,
-De här tar man bara tre gånger om dagen.
Som om hon hade sett in i min Zyx-missbrukande själ.
-Jadå, säger jag och skyndar därifrån.

Misären i att stinkandes av rök, sprit och vitlök gråta på tunnelbanan där folk är på väg till jobbet.

De som tittar in här med någon slags förhoppning om att få se bilder kommer nog tyvärr bli besvikna för ett tag framöver. Och vill man inte läsa antydningar om mitt trasiga hjärta är det antagligen lika bra att hålla sig borta från den här delen av cyberspace den närmsta tiden. Jag lever i någon slags fylla-bakfylla-fylla-tillvaro för att det bara är då jag inte märker av hur svårt det är att andas. Jag äter rivna morötter och keso för att det är lagom smaklöst, tillräckligt intetsägande. Jag försöker att bara lyssna på musik med monoton sång och fast basgång, allt som inte får en att känna för mycket.
Det blir inte ljusare vid midsommar, det vore ju rena vansinnet. Min jävla idiot.

Konversation med random när man väntar på tunnelbanan vid skanstull:
Random: you're the luckiest person in the world today.
Jag: I promise you, I'm not.
R: seriously, take this (räcker fram en tom hand), otherwhise you're gonna die.
J: I'll take my chanses...

Sadness is my boyfriend, oh sadness I'm your girl

Jag såg om 500 days of Summer härom dagen.
Det är märkligt, jag har alltid trott att jag är Summer, men nu har jag plötsligt och helt ofrivilligt blivit Tom.

Efter 11 dagar i Stockholm

Hej blogg-jävel. Vad ska det bli av dig?

Med mig är det i alla fall bra, bortsett från en bakfylla från helvetet. Jag har luffat runt i Stockholm med omnejd hela helgen, sovit i ett pojkrum och balanserandes på en soffkant, druckit öl i solen och vin på en balkong, och jag har fortfarande samma kläder som jag tog på mig i fredags morse.

Min första tid i Stockholm har varit så himla fin och konstig och jobbig och bra. Jag lever farligt nu och blir alldeles snurrig, men mitt huvud har redan stått stilla lite för länge så det var nog bara på tiden. Jag har dessutom redan (vi snackar alltså min första vecka på praktiken) fått träffa Lykke Li, så om det inte vore för att jag så hemskt gärna vill leva just nu hade jag kunnat dö lycklig.