Låt mig erkänna att 2014 inte har fått någon toppenstart.
Att en ens skulle kunna förvänta sig en toppenstart på året när året startar i
januari. Det är mörkt och kallt och just nu blåser det runt snöflingor bland
takåsarna på Kungsholmen.
Och, just det, så är jag deprimerad också. Ja, förlåt, det blir ju lätt lite märklig stämning när en säger det, trots att var och varannan människa käkar antidepressiva. Nu då även jag.
Jag ska på drinkparty i helgen. Eftersom jag precis är i invänjningsfasen av min medicin, mina antidepressiva (märklig grej för någon som inte ens vill använda nässprej eller knappt Ipren när jag har huvudvärk), så kan jag inte dricka alkohol, och jag ser framför mig hur jag generat vänder ner blicken vid frågan om varför jag inte dricker, mumlar något om medicin och hoppas på att följdfrågor ska utebli. För en vill ju inte bli stämplad som ledsen. Ledsna personer är livsfarliga.
Och, just det, så är jag deprimerad också. Ja, förlåt, det blir ju lätt lite märklig stämning när en säger det, trots att var och varannan människa käkar antidepressiva. Nu då även jag.
Jag ska på drinkparty i helgen. Eftersom jag precis är i invänjningsfasen av min medicin, mina antidepressiva (märklig grej för någon som inte ens vill använda nässprej eller knappt Ipren när jag har huvudvärk), så kan jag inte dricka alkohol, och jag ser framför mig hur jag generat vänder ner blicken vid frågan om varför jag inte dricker, mumlar något om medicin och hoppas på att följdfrågor ska utebli. För en vill ju inte bli stämplad som ledsen. Ledsna personer är livsfarliga.
Eller. Nej?
En person jag knappast kände beskrev det en gång som att ”många dagar kämpa med saker som att hålla fast huvudet på
kroppen och att gå upp ur sängen. För mig, ingenting dramatiskt och uppseendeväckande,
men väldigt gällande och villkorsdikterande”. Ett avslappnat konstaterande. Ja,
det är ju så.
Det är ingen big deal, men det är. Och det får vara. I alla fall under tiden som en kravlar sig upp ur det där ledsna hålet en råkat ramla ner i.
Det är ingen big deal, men det är. Och det får vara. I alla fall under tiden som en kravlar sig upp ur det där ledsna hålet en råkat ramla ner i.
Så, så är det. Jag är fortfarande samma person,
fast nu med lite mer muntorrhet och en tablettkarta i väskan. Livsmål och
nyårslöften får stå lite åt sidan i år. Först ska jag bli glad och lugn i
hjärtat.
Om jag sedan lyckas lära mig Bohemian Phapsody utantill på vägen får det vara en extrasuperbonus.
Om jag sedan lyckas lära mig Bohemian Phapsody utantill på vägen får det vara en extrasuperbonus.
