.doc #10

Kanske var du inte alls särskilt lik sångaren i Franz Ferdinand, men tydligen tillräckligt för att charma mig där jag stod i pyjamas på trappavsatsen.

Motsatsen till mig

En jobbig sak:

Jag är fast i mina byxor. Alltså på riktigt fast. Får inte av mig dom.
Det är dragkedjan som har gått sönder. Kan tänka mig att det här kan bli ett problem nästa gång jag behöver gå på toa...

Men åååh orka vara rastlös sista-minuten-människa som tar lite plats liksom

85 kronor och antal psykbryt framför symaskinen senare så har jag äntligen en höstjacka. Kvar på göra-listan står att komma på vem jag är och sedan illustrera det på ett snyggt och kreativt sätt, samt att inse att jag inte kommer få någon lägenhet inom den närmsta framtiden och därför sluta skjuta upp att städa det lilla utrymme jag har...

Olyckskorpen

(Mörker)

Jag återvänder till civilisationen trött, hungrig och illamående efter sex timmars buss genom granskog men jag är rätt glad ändå för jag älskar kursen och det mesta som har med den att göra.
Jag har nog druckit nästan en hel veckas te-ranson, träffat trevligt folk, sett fina bilder, bråkat med den obligatoriska prestationsångesten... Visserligen varit lam, men inte fullt så lam som jag brukar, och inte ens i närheten av så lam som jag varit senaste tiden. Mest bara varit glad.

Separationsångest

Jag vet inte när jag kommer få se internet igen och det känns lite jobbigt.

Inte för att ropa hej men det känns som att jag är på väg tillbaka. Till mig själv. Känns bra.
Föregående kväll var sommarens bästa och kanske sista och det är ju också typiskt mig att komma igång med sommaren precis när den slutar men jag tänker att det får vara okej och kanske kanske fast antagligen inte men kanske kan jag bli vän med hösten i år.
Att säga hejdå till Maja var sorgligt och jag kommer sakna henne men jag antar att det är Kalmars tur att få lite av hennes awesomeness nu. Själv tänkte jag sprida lite fantastiskhet över Hällefors med start imorgon. Jag hatar första skoldagar men eftersom jag är inne i ett positivt flow nu så försöker jag ignorera det.

Det är något särskilt med att gå upp för Stigbergsliden när det börjar ljusna

Äntligen kom den. Den där kvällen när allt bara är bra. När man dansar till 5 på morgonen. När vagnarna har slutat gå så att man måste gå hem. När det ringer i öronen efter högtalarna på dansgolvet. När man dödar ringandet med Arcade Fire och det inte känns bittert utan bara fint.