Middag: Rödvin och Cheeze Cruncherz

Gick och la mig vid tolv, somnade 6 och vaknade 8. Åt en torr fralla och drack ett glas vatten.
Jag lever på adrenalin och festivalpepp.

Två random bilder från Värmland

Har läst ut Engångsligg nu. Den blev aldrig särskilt mycket bättre. Bara något att fördriva tiden med utan att göra något större avtryck. Ungefär som ett engångsligg faktiskt.

Det är ingen som säger något här längre. Inte för att det någonsin har varit någon större anstormning på kommentarsfronten, men Rulle brukade ju yttra sig någon gång då och då åtminstone...

Har fått nya glasögon. Hade ingen aning om att världen var så skarp. På riktigt. Tydligen har jag levt i en något suddigare tillvaro än alla andra. Hela livet. Tills nu. Kan inte sluta titta på mina händer. Så. Skarpa. Konturer!

Och mina bilder. Jag visste inte att sådan här skärpa existerade.

Åh, katter

.doc #13

Du tyckte att jag borde bli läkare eller advokat (jag var elva år och du var ju säkert influerad av the american dream, make your own happiness och allt det där). När jag var 15 gav du mig tre regler (hur kändes det att kunna kliva in i föräldrarollen för en liten stund, sätta upp regler, vara auktoritär?). Jag skulle inte svära, inte röka och inte bli vegetarian. Det där med kött hörde ju till den amerikanska kulturen och den var det viktigt att jag tog till mig (skulle du kanske tänkt på innan du lämnade mig i Sverige, just sayin’…). Således skulle du alltså få en väluppfostrad och cancerfri dotter med ett respekterat yrke som kunde klämma hamburgare på 4th of July.

Jag blev inte läkare eller advokat. Istället blev jag vegetarian som svär ganska mycket och röker en hel del. Vänder du dig i graven du inte har?

Jag tror inte det. Jag tror att du förstår att jag är lite som du. Att du kanske till och med skulle småle lite i smyg när jag firade min 21-årsdag i solen i Huntington Beach med billigt bubbel och en spliff.

Nu ska jag nog gå ut, sätta mig på trappan. Ta en cigg och svära lite över att du inte finns längre.

Drömmer mardrömmar om Gamleby. Jag kommer dit och alla tycker att jag är skitdålig. "Men ni fattar ju inte!" skriker jag då och känner mig som den mest missförstådda fotostudenten i världen. I natt tvingades man uppträda med Carola i Rhapsody in rock. Känns skönt på något sätt. Det visar ju ändå på en viss irrationalitet i drömmarna.

Ändå vaknar jag och kollar igenom ansökningsbilderna. Tänker hur fan kunde jag komma in bättre än såhär måste jag bli annars är det ju PINSAMT! Så himla ansträngande att alltid vara djävulens advokat åt sig själv.