Happy Halloween

Halloween so far

Halloween har ännu inte visat sig från sin bästa sida. Jag har varit sjöman. Jag har varit enhörning. Jag har druckit lite champagne ur en blå plastmugg och lite billig Budweiser på någon slags fest Downtown. Men något storslaget har ännu inte infunnit sig. I huvudet går jag igenom vilka Wes Anderson-karaktärer man skulle kunna klä ut sig till och hoppas på att onsdag blir tredje gången gilt.

Valde rätt höst att flytta utomlands

Tidigare idag gnällde jag över att det var för kallt inomhus och för varmt utomhus. Sen hörde jag att det snöade i Sverige. Då slutade jag gnälla och gick och la mig vid poolen istället.
Hälsningar, Äckligtpriviligeradslackertjej

Anledningar till att jag senaste tiden varit lite för glad för att springa (springer bäst när jag är förbannad)

Som jag sa till tidigare nämnda republikanska farbror: If Mitt Romney wins the election, that is gonna get me running.

Konversation mellan mig och min väldigt republikanska farbror:

Jag: Jag vill verkligen rösta i valet. Måste hålla den där Mitt Romney-typen borta från Vita Huset.
Republikansk farbror: Varför skulle du vilja behålla Obama i Vita Huset?!
Jag: För att Romney är ett homofobiskt, konservativt ASSHOLE!

I rest my case.

Besökte en pool och en hästranch

House with white picket fence

Jag har hittat ett hem. Jag kommer leva med salt havsluftstrassel i håret och morning overcasts. I en minimal lägenhet i Santa Monica med ett avocadoträd på bakgården och en tiominuterspromenad till vyn ovan. Det känns helt okej.

Någon gång kanske jag rapporterar via något annat än Instagram-filtrerade mobilbilder också.

En avromantisering

Jag sprang imorse. Det är jobbigare att springa här än i Sverige. Värmen trycker ner en mot marken, men framförallt är det svårare att andas, och när jag kom in värkte det i näsan och ögonen sved. Luftföroreningar.

För de vackra solnedgångarna är inget annat än giftiga partiklar i atmosfären.

Vad jag tänker mina första timmar i Los Angeles

Jag nämnde den tidigare. Luften som slår emot en när man kliver ut från flygplatsen. Den varma lukten av Los Angeles. Palmer mot blåa himlar som speglar sig i svarta, blänkande bilar. Billboards som sträcker ut sig längs med dammiga motorvägar och neonskyltarna till snabbmatsrestaurangerna nedanför avfarterna. Bergen som hela tiden löper utmed horisonten men knappt syns bakom smoggen i soldiset.

Igår kysste jag någon farväl i ett kallt och regnigt gathörn vid Hornstull. Nu ser jag rakt in i solnedgången över Stilla Havet. Fönsterrutan till förarsätet öppnas för att släppa ut den söta, fräna röken. Den blandas med varma vindar och virvlar in igen där den får mitt hår att stryka över halsen.

Jag vilar huvudet i handflatan. Ser baklyktor och siluetter från skyskraporna downtown försvinna utanför rutan. Ögonlocken blir tyngre, och till bilens stadiga rörelse framåt längs de kaliforniska vägarna somnar jag första natten i det jag för stunden valt som mitt hem. 

I onsdags lämnade jag Hagsätra. Låste in mina ägodelar i ett vindsförråd vid Gullmarsplan. Skänkte bort all min mat i Flemmingsberg. Lämnade tillbaka nyckeln.
Nu är jag hemlös. Jävla hobo. En vagabond, drar dit vinden, eller flygplanens jetmotorer, för mig.

Jag dricker en fruktansvärt äcklig latte på terminal 5 på Arlanda. Resväskan incheckad, säkerhetskontrollen förbipasserad, tax free-prover utsmetade på handen. Tänker på folk jag lämnar, folk jag kommer sakna, kanske till och med så att det gör ont emellanåt. Sen tänker jag på lukten av den varma luften när man kliver ut från flygplatsen, känslan av heltäckningsmatta under tårna tidigt på morgonen, spetsgardinen i farmors kök. Mina barndomsminnen och tonårsilska. Mitt andra hem.

Nu flyttar jag till Los Angeles ett tag.