Det är jag och åkommorna

Jag har inte rört mig längre än fem meter ifrån sängen idag. Jag somnade här framför ett Criminal Minds-marathon på ion igår kväll och har sedan dess blivit kvar.
Så medan mina vänner är på Hawaii och ser solnedgångar på stranden och knölvalar, ligger jag här och snorar och tittar på Våra bästa år och den enda knölen jag ser är mitt vagel-invaderade ögonlock.

Med buss mot San Francisco

 I onsdags slängde jag ner random saker i en resväska. Det har jag gjort ungefär varje vecka sedan jag flyttade hit. Den här gången skulle jag till San Francisco.

 Så jag släpade med mig min packning, köpte en sallad på Whole Foods och mötte upp mina resekamrater på 2nd mellan Santa Monica och Broadway.

 Kajsa var sjuk och knaprade färgglada förkylningspiller.

 Vi lämnade skyskraporna i LA.

 Moa fördrev tiden med ett familjeporträtt.

 Vi åkte upp bland berg och långtradare. Här följer bussutsikt overkill för att jag inte kan beskriva hur jävla vackert det var.

På en rastplats mitt i ödelandskapet stannade vi för att kissa på Burger King och köpa choklad med jordnötssmör på en bensinmack.

 Vi fortsatte rusa fram norrut genom apelsinodlingar och åkrar som sträckte sig längre bort än horisonten eller försvann in i dimma och blåa bergsilhuetter.

Det hade blivit mörkt när vi äntligen rullade in bland San Franciscos kullar som glittrade av tusentals upplysta fönster.

Vi tog in på motell på Lombard Street där de papperstunna väggarna skakade när bussar och långtradare körde förbi på vägen utanför. På kvällen åt vi thai-mat och drack vin och pratade om allt och ingenting tills det bara var vi kvar på restaurangen och personalen började räkna dagskassan.

Detta jävla flängande

Hej bloggen och alla läsare (typ sara och jimmy. varför vill ingen läsa om mina los angeles-äventyr?! kanske för att jag nästan aldrig skriver om dem. hm... sorry 'bout that). Nej, det blir inga bilder idag heller (ytterligare en potentiell anledning till den uteblivna läsarströmningen. inga bilder. det är väl sådant bloggar ska bestå av? bilder på flaggspel och snygga kläder och sådant där?), för imorgon åker jag till San Francisco, och innan dess måste jag skrapa ihop de få rena paren trosor jag har kvar och kanske min mössa och ett gäng kläder av varmare sort och slänga ner i en resväska och helst skaffa lite ny musik att lyssna på för att överleva denna 7 timmar långa bussresa norrut.

Väl där lovar jag att ta en hel drös med bilder som sedan kommer hamna i en ångesthög på hårddisken och ligga kvar där utan ett uns av kärlek och uppmärksamhet fram till åtminstone april.

Idag hade jag tänkt tatuera mig. Men tatueraren hade stängt, så istället drev jag runt lite planlöst i Silverlake. Kollade på hipsters och köpte en dyr sojalatte. Så gick jag där, lite småfebrig en måndag på väg hem från jobbet, med Hollywood-skylten mot en rosa himmel framför mig.

Så kan man också leva.

2012 - "It's my party and I cry if I want to"

januari

Jag ville inte vakna till ett till år men gjorde det ändå. En dag senare satt jag på King’s Head med hår som fortfarande var smutsigt från 2011. Vi pratade om val då jag insåg att jag inte en enda gång hade fattat ett stort beslut med något annat än hjärtat. För en kväll levde jag högre än botten när jag skrattade med okända människor jag aldrig skulle träffa igen och hånglade i en taxibil över Älvsborgsbron. Resten av januari var evighetslång. Jag låg på golvet och grät och ville dö, blev upplockad, störtade igen, plockade upp mig själv. Någonstans där emellan var jag i Stockholm men minns ingenting förutom att jag åt thai-mat och att gardinerna på hotellrummet var gröna.

februari

Februari var ett snötäckt mellanrum. Skyddad från omvärlden i Gamleby där jag ibland jobbade med skoluppgifter men mest drack vin på mitt golv. När det blev tillräckligt sent rökte vi genom fönstret och slängde ut de tomma vinflaskorna i snödrivorna nedanför.

Jag saknade Göteborg och fick ha en liten del av staden hos mig när Kajsa, Jasse och Moa hälsade på i byn en helg. När de försvann åkte jag till Stockholm där jag stannade månaden ut fast jag inte hade tid. För att det var så skönt att äntligen andas storstadsluft och röra sig fritt om nätterna.

mars

I mars klädde vi internatets tak i ballonger, men rastlösheten tog mig till Göteborg. Där fortsatte den slita i mig och jag färgade håret blont, promenerade mållöst genom staden, hånglade med någon jag inte ville hångla med och dansade till musik jag inte ville dansa till.

Sen kom värmen, en påminnelse om att våren fanns och att dagar inte bara var snö, kyla och mörker. Vi hann dricka öl i solen innan den gick ner och dansa igenom något varmare nätter.

april

När alla andra försvann hem över påsken stannade jag kvar. Jag lyssnade på tystnaden och stängde in mig i studion med pappas gamla skinnjacka och Bob Dylan. Men Göteborg kallade med Andra Lång och sälarna i Slottsskogen, och jag visade Elsa de döda djuren på Naturhistoriska och dans till Göteborgspop.

Jag firade in min födelsedag i byn med billigt bubbel och pasteller. Ingen visste, men bara ett par timmar in på mitt tjugotredje år grät jag på det kalla stengolvet i internatets kök. För att jag inte orkade. Resten av dygnet bäddades in i lugnet av bakfylla och fantastiska vänner.

Jag åkte till Stockholm igen för en praktikplats jag inte fick. När jag kom hem igen stängde jag in mig på rummet i ett dygn. Kroppen mådde inte bättre än huvudet, och de följande dagarna feberyrade jag och tappade rösten. Ändå satte jag mig i en bil ner till Skåne för att månadens sista dag fira Storasysters födelsedag, dricka folköl i Lund, fastna i en hiss och dansa på korridorsfest.

maj

I maj blev jag full i eftermiddagssolen. Under några dagar i Stockholm ordnade jag upp mitt liv, skaffade praktik och boende, drack öl på Dovas. Under en sommarvarm helg åkte jag med vänner till en Göteborgsk skärgårdsö för festival med öl, musik och äventyr fram till gryningen och ännu längre. Ute på klipporna i morgonsolen föll jag handlöst. En skakad hjärna, uppskrapade knän och 700 kronor i sjukhusräkningar var det lindrigaste den där söndagsmorgonen ställde till med.

juni

I juni dunkade huvudet. Sviterna efter fallet. Under några av mina sista timmar i Göteborg fann jag mig sittandes på en inglasad balkong långt ut på en spårvagnslinje jag annars aldrig åker, med nattens sista cigarett och någon jag mest raggat upp för att han hade ett fult namn.
Någon vecka senare gömmer jag mig i de värmländska skogarna där dagarna inte fylls av andra måsten än rödvin och sommarregn. När jag kommer tillbaka till Gamleby är det dags att ta farväl. Av skolan, av vänner, av ett liv som aldrig kommer tillbaka. Jag gråter och det skaver lite inuti, ändå är jag lättad när jag sätter mig på bussen mot Stockholm och mitt nya rum med zebratapeter i en försommargrön förort.
Jag firar midsommar på ett tak på Reimersholme, och resten av månaden blir jag kvar där uppe bland molnen.

juli

Juli är mitt helvete. När jag vaknar på en soffkant av en envis morgonsol och fyllan fortfarande snurrar i huvudet är jag för första gången under året i närheten av lycklig på riktigt, och några dagar senare rasar allt. Något lämnar mig och vad som blir kvar är ett vrak som är full fyra dagar i veckan och bara äter rivna morötter med keso. Jag kedjeröker själv i parker och ligger vaken för att stirra upp i taket om nätterna när de inte fylls av kalla skogsfester och hetsdrickande av insmugglad öl på klubb-toaletter. Och under hela tiden gör det ont att andas.
Kajsa kommer till Stockholm och vi dansar oss svettiga. Jag åker till Göteborg och vi dansar oss svettiga. Vi åker till Emmaboda för att dansa oss svettiga. Men jag är så trött och min kropp är fem kilo mindre än för bara en månad sedan och jag gråter på konserter och slår på saker och vill bara att det ska ta slut. Tillslut försvinner månaden i en ihärdig feberyra.

augusti

När festivalsjukan äntligen börjar ge upp bestämmer jag att hjärtvärken också får göra det. Jag bokar mina flygbiljetter till Los Angeles och jag börjar kunna skratta på riktigt och jag har roligt på helgerna som fylls av äventyr med gin och gratisöl i artistloger. En av sommarens finaste dagar flyter jag runt i en båt på en sjö utanför Uppsala och solar i regnet och grillar god mat med bra vänner, och när Cissi kommer till Stockholm har vi förfest på mitt golv och pratar om livet i solen. Några gånger kysser jag någon i Vasastan som är rätt för att det är fel och inte på riktigt.
Det börjar bli höst men det gör mig ingenting alls. I ett iskallt regn på sommarens sista dag går jag på festival med David. En annan festivalbesökare har fått sin biljett för att han visade bröstvårtan på Instagram, och vi sitter på Söderkällaren och dricker gin ur fickplunta på Debaser och himlen fylls av fyrverkerier.

september

Den första septemberdagen köper jag med mig en frusen prinsesstårta och kantareller, och sen står jag och röker på Davids lånade balkong på Östermalm och huttrar lite i blommig byxdress. Det är årets sista festivaldag, och mitt i en efterfest med Håkan-låtar och tårtrester somnar jag i en stor hög med några av mina bästa vänner och lite extra nära en lätt rödhårig popkille.
Det är ingen hejd på hur vi fångar septemberdagarna och de allt kallare nätterna. Vi äter scones i solen och åker på båtutflykt till en ny plats och lägger oss på gatan för att titta på natthimlen och dansar till pop. Jag pussas i smyg och dricker te på trappen mitt i natten och får springa till pendeltåget och kommer försent till jobbet. Hela tiden lite livrädd men kan inte längre bry mig.

oktober

Det börjar bli outhärdligt kallt när vi går från pendeltåget mitt i natten men jag vägrar ta på mig höstjackan, för jag åker snart till Los Angeles. De sista två veckorna i Stockholm stressjobbar jag och äter bullfrukostar i Rönninge och tar varje chans att träffa alla de jag måste leva utan de kommande månaderna. Under en sista fest samlas alla jag tycker om i Stockholm. Jag dricker billigt bubbel och vi går ut och jag somnar på en knarrig soffa så nära jag kan komma. Nästa dag gråter jag i ett kallt och blåsigt Hornstull för att det är så svårt att säga hejdå.
Sen landar jag i Los Angeles. Jag saknar eget hem, en fungerande telefon och möjligheten att ta mig någonstans själv, men det är nästan 30 grader varmt och det känns som att komma hem. Fast vi aldrig har setts förut låter Anna-Lisa mig sova på hennes soffa och tar med mig på fashion parties och knäppa fester i lagerlokaler Downtown. Jag får en lägenhet i Santa Monica med fruktträd på gården, jag har lite praktik. Tredje kvällen vi firar halloween står vi på ännu en fest i en gammal fabrikslokal där någon har en tub med lustgas och vi fnissar och dansar till hiphop och med nätter som denna och dagar på stranden i Malibu känns livet så långt ifrån sommarens tras.

november

Fruktansvärt bakfull sätter jag mig på bussen för att möta Cissi på flygplatsen. Vi ligger ute på gräsmattan i solen i timmar, tar in på hostel i Santa Monica, blir dräggfulla på en barrunda, äter enorma bitar med cheesecake, spenderar dagar i Venice och Hollywood och spelar beerpong och fnissar och äter Thanksgiving-middag med supersöt sötpotatis och låtsaskalkon.
Min vardag blir praktik och joggingrundor på stranden och längs med palmkantade Boulevards och Avenues. Med Anna-Lisa spenderar jag bakisdagar i överväldigande botaniska trädgårdar och åker ut i öknen på kilometerlånga sandvägar och solnedgången bakom bergen. En morgon springer jag ner till stranden i ösregn. Ute på piren stannar jag och tittar ner i det gröna, skummande vattnet och där blir Stilla Havet i regnoväder det vackraste jag vet.

december

I december gråter jag på stranden där dånet från Stilla Havet dränker alla ljud. Jag är så rädd att ramla igen.
Jag får en till praktikplats. I en studio Downtown klättrar jag runt på tak och släpar fotoutrustning och tar långa rökpauser på bakgården som i solen är sommarvarm fast det har blivit kylig Los Angeles-vinter. Mellan pendling, praktik och hemmajobb hinner jag inte tvätta eller laga riktig mat. Jag får ett mail, och någon vecka senare är jag i Palm Springs där jag jobbar med min favorit-fotograf och bor i en marockansk villa och nattbadar i en uppvärmd pool i den kalla öken-natten. Bara några dagar senare kallar the 10 freeway igen då jag tillsammans med min kusin, storasyster och bästa vän rusar fram mot öknen. Vi har döpt vår vita hyrbil till Desert Ghost och bläddrar efter country-kanaler på bilstereon. I Joshua Tree bor vi på motell där vi dricker öl och tequila, och vi ser den största halon runt månen på vintersolståndet och kan knappt andas för att allt är så vackert när vi vandrar runt i ökenlandskapet i nationalparken. Innan hon försvinner tillbaka till Sverige hinner vi dansa på en svettig klubb och dricka starka cocktails till lunch.
Fler Sverige-vänner kommer på besök, och vi dricker öl till nästan alla måltider och sover trångt i en lånad lägenhet i Echo Park.
På nyår förväntar vi oss ett mansion med champagne men får ett tält med vodka redbull-groggar. När tolvslaget närmar sig står vi tätt ihoppressade i barkön. Längre bak börjar folk ropa Happy New Year. Och mitt 2012 tar slut i ett weed-luktande partytält i Hollywood Hills.

Nyårsminnen

#1
Jag sitter på bussen genom slumkvarteren i östra Hollywood och eftermiddagssolen skiner in genom smutsiga bussfönster och de slitna husfasaderna ser ut som guld, hela staden är guld, åh vad jag älskar staden, här vill jag möta mitt nästa år.

#2
På en balkong på 21 våningen tar jag kvällens första cigarett. Jag ser ljus glittra borta i bergen och ner mot Santa Monica exploderar stora, vita fyrverkerier.

#3
Det är kaos på Sunset Boulevard, alla tränger sig framåt mot de vita bussarna, någon viftar med en 20-dollarsedel men blir ändå lämnad kvar i trängseln när bilen kör iväg. Vi får tag i en limousin. Vi sitter 14 personer i det lilla utrymmet, några på huk på golvet och andra i varandras knän, och betalar 150 dollar för fem minuters resa. Jag tänker att på ett år har jag rört mig från 60-bussen i Brunnsparken till limousin i Hollywood Hills.

#4
Vi vet att vi kommer missa tolvslaget när vi står inklämda i en barkö på vad som skulle vara en mansionfest med fri bar. I ett partytält fyllt med tung weedrök väntar vi 45 minuter på att få fyra Redbull Vodka-groggar, och bakom oss börjar folk ropa Happy New Year! och vi tittar oss lite förstrött omkring och på varandra och tänker, jaha, happy new year då.

#5
När klockan närmar sig strax över ett har vi vårt eget tolvslag. Genom tältets bubbliga plastväggar ser vi utsikten över Los Angeles och skålar i plastmuggar fyllda med alldeles för mycket sprit.

#6
Polisen stänger ner festen.

#7
Vi får vänta länge på bilen hem, jag hinner sätta mig och kissa i en rabatt på Sunset Boulevard. I bilen spelas Abba och chauffören höjer volymen. Dancing Queen tror jag. Jag dansar med. Ett sista desperat försök att ha askul. Det går sådär. Jag säger att jag vill dansa till tung hiphop, ingen får sova! Jag vet inte hur mycket jag faktiskt dansar, antagligen står jag mest i ett hörn och gungar lite och tvingar i mig en sista öl innan jag tillslut somnar skavfötters med Rebecca på en luftmadrass. Gott nytt år, Los Angeles.

Jag sitter i en lånad lägenhet i Echo Park med en katt i knät. Jag försöker skriva den där årssammanfattningen men det är svårt och jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur fruktansvärt förjävligt och fantastiskt fint det här helvetes året har varit.

Tack och lov är det snart slut. Imorgon dansar vi bort de sista timmarna på ett mansion i Hollywood Hills.

Idag såg vi Lana Del Rey på en loppmarknad. Lana Del Rey är den som mest frekvent ackompanjerat mina tunnelbaneresor genom söderförorterna. Från Hagsätra Centrum genom tallarna i Bandhagen över Skanstullsbron i solnedgångar i mörka tunnlar under innerstan. Lana Del Rey är väldigt 2012 och mitt arga hjärta, och idag såg jag henne på en loppmarknad i West Hollywood, så många mil från gröna linjen och ilska på årets näst sista dag.


Sen vill jag be om ursäkt, framför allt till Flegzan, för bristen på bilder här. De finns. Jag har bara inte haft tid att ens öppna raw-filerna än.

Mitt zigenarliv dreaming

Nej, jag dog inte där ute i öknen, jag lever fortfarande, om än väldigt hektiskt. Mitt liv får plats i en väska, kabin-size. Min ritual är packa, ge sig av, packa om, åka iväg. Tandborste, kameror och halvrena kläder.

I Palm Springs jobbade jag bland kolibrier, rosmarinbuskar och jacuzzis, och simmade i en varm pool samtidigt som jag tittade upp på stjärnorna i den iskalla ökennatten. Sedan dess har jag vinglat runt på rullskridskor, monterat ner en säng i en porrstudio, åkt på roadtrip med min bästa vän/storasyster/kusin, läst i timmar på ett café i en ökenstad, druckit öl och tequila på ett motellrum, vandrat i Joshua Tree, förälskat mig i en knallgul, antik koffert, ätit pumpapaj på stranden, dekorerat kakor och druckit vin, dansat till soul på en svettig klubb i Silverlake, firat jul med min galna släkt, suttit i ett kök, druckit gin och pratat om livet, för att tillslut hamna längst ut på Santa Monica Pier där jag kramade Rebecca, Ida och Fanny välkomna till landet.

Ikväll är jag bara tacksam över att få sova i min egen säng.

För de som inte minns det här inlägget kan jag börja historien med att jag satt i Belfast och frös och bestämde att jag skulle flytta till Los Angeles någon gång och i jakten på fotografer jag skulle kunna assistera hittade jag Andrew Kuykendall och ikväll åker jag till Palm Springs för att assistera honom under en lookbook-plåtning i ett par dagar.
Det går helt okej bra nu.

De senaste dagarna har fördelats på följande vis:

Pendlat 2,5 timme, jobbat 6 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat 5 timmar, sovit 5 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat 7 timmar, pendlat 2,5 timme, jobbat... Ja, ni fattar grejen.

I helgen ser det ut som att jag åker iväg och jobbar i Palm Springs i några dagar men mer om det senare för jag tycker inte om att ropa hej...