Postcards from a saturday night

Längst bak på nians spårvagn mot Järntorget ligger en man och krälar på golvet. Grön jacka och rött ansikte.
Jasse säger att någon borde ringa hans mamma, det är ju synd om honom. Någon annan säger att han ska ställa sig upp.
"Jag står ju upp för fan!", ropar han nerifrån spårvagnsgolvet.

Det blev kanske inte den mest storslagna helgen någonsin, men nog så trevlig. Tydligen har jag en uppskattad ålder på 22 år, men för någon som har haft rynkor sen hon var 16 är det väl det minsta man kan förvänta sig. Tjatar man dessutom tillräckligt mycket om klyftpotatis som inte finns kan man belönas med två glas gratis nötter, en upptäckt vi gjorde tack vare Jazz.

Idag bangar alla, inklusive jag själv, min avskedsöl. Hade jag varit lite mindre full och tänkt lite mer på att det var vår sista Äpple-öl igår hade jag kanske blivit lite sentimental och blöt i ögonvrån.