Drömmen om sparken

Jag brukar dagdrömma om att få sparken. Jag gissar att det inte tillhör folks vanligaste fantasier, men när jag står där på jobbet och vrider ur mina disktrasor småler jag ibland vid tanken. Befrielsen. Samtidigt som man helt berättigat kan vara as-pissed på chefen. I mitt huvud spelar jag upp scener där jag vid beskedet slänger disktrasan ner i bordet och säger FINE, för att sedan med stolta och bestämda steg storma ut genom svängdörren.

Idag kom jag till punkten då jag funderade på att ge mig själv sparken. Också känt som säga upp mig. Men på något sätt känns det inte lika värdigt...