.doc #7, 8 & 9

Visst, tv:n fyllde ju upp tystnaden så det märktes kanske inte så väl. Att vi som egentligen borde känna varandra bara satt där.
Satt där och tänkte förlåt och förlåt igen och vad gör du nu för tiden hur är det egentligen och jag vill ju bara vara en del av ditt liv.
Så jag sa att reklamer var så löjliga. Du skrattade och höll med. Verkade lite lättad. Över att vi var överens. Reklamer är löjliga.



Samtalet var inte ens med dig utan din telefonsvarare och kanske var jag lite arg över att du inte svarade för du borde faktiskt vara hemma vid den här tiden, så jag sa att ja jag åker ju nu om några timmar (hint) och tänkte bara säga hejdå du kan väl ringa upp om du har tid. Klick.
Och jag glömde säga det. Det där som alla vill hinna säga.

Jag tänker att du lyssnade på det där meddelandet sen och kanske tänkte du ringa upp men det blev aldrig så. Eller hur?



Alla sa alltid att jag var så lik mamma men jag vet att jag har din mun och ditt tycke för öl och det tycker jag känns ganska fint.