Vart var Fares och Lykke liksom?

Jag ser det som en stor personlig seger att jag lyckades gå helt själv på årets största fest och ändå ha roligt. Jag hade faktiskt roligt. Trots små stunder av lätt panik och livrädsla. Som när jag nästan la armbågen i Paggans mat, fånlog mot en lite rädd Roy Andersson och stirrade lite för länge på Shanti Roney i ren fascination (vad är grejen? han är inte snygg, men han är... vad är han?). Jag inbillar mig att jag inte bryr mig om kändisar men blir lite smyg-starstruck när Stellan Skarsgård bara glider förbi.
De jag hade sett fram mest emot att se såg jag inte alls (vart var Fares och Lykke liksom?) men hade som sagt roligt ändå.
På väg hem fick jag sällskap av en vilsen stockholmare. Vi försökte oss till och med på en avstickare till Rio Rio men han var inte alls bekant med konceptet att man måste betala för att komma in på klubbar (i Stockholm handlar det tydligen mer om attityden...), så han gick hem till sin kompis som antagligen låg och knullade och jag åkte hem och drömde mardrömmar om att mingla själv.