Mardröm

Jag och en vän (nämner inga namn så behöver ingen känna sig utpekad i min väldigt logiska drömvärld) ska sätta upp en teaterpjäs. Vi ska framföra den om fem minuter och vet inte ens själva vad den handlar om, vad som ska hända eller vad vi ska säga. Publiken väller in och när till och med tidigare Gamleby-elever kommer in i rummet börjar jag bli lite hysterisk, för tydligen är det väldigt viktigt för mig att bevisa att jag kan både skriva och skådespela i en pjäs med korrekt dramaturgisk kurva. Jagkanintedethärjagsugerballejagkanintedethärvisugerballe.
-Vi behöver lite mer tid! En skallig gubbe signalerar fem minuter med fingrarna. Vi stänger in oss i ett förråd, jag börjar skrika åt min stackars vän som blir sur och sätter sig med armarna i kors i ett hörn, jag blir ännu mer hysterisk, en gammal barndomsvän har kommit för att se den fantastiska pjäsen, jag börjar gråta, försöker styra upp, får panik gråter ännu mer...
Vaknar. Svettig. Tittar på mig själv i badrumsspegeln och tänker att jag måste släppa lite på prestationsångesten.