Emmaboda i ord

Emmaboda har en tendens att förstöra mig. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på att man super fyra dagar i rad (det har jag dock gjort under hela juli nu, med den lilla skillnaden att jag i vanliga fall inte börjar dricka klockan nio på morgonen).

Första kvällen. Jag var fullständigt disorienterad och dansade framför skogsscenen till fem på morgonen. Det är tyvärr allt jag vet om onsdagen.

Andra dagen. Disorienteringen höll i sig, och tack vare den och märkliga drömmar vaknade jag helt övertygad om att jag hade råkat hamna på Djurgården. När jag väl lyckats konstatera att jag trots allt var i Emmaboda precis som jag skulle, kändes det lika bra att knäcka första ölen till frukost. Därifrån fortsatte dagen med besvikelse över att Markus Krunegård nästan enbart spelat nya låtar, fniss hos Chrisse och märkliga återseenden (varav ett var med Rassles veggie-burgare. kan för mitt liv inte förstå hur jag stod ut med att leva på den under en hel festival för några år sedan). I vanlig Emmaboda-ordning slutade dagen när jag somnade någonstans jag inte alls varken skulle eller borde.

Tredje dagen var ingen hit. Kroppen värkte, hjärtat värkte, huvudet värkte... Jag åt en ostfralla och tre vårrullar, försökte röka några cigg men mådde alldeles för illa, lyckades dansa lite halvhjärtat till Slagsmålsklubben och få totalt psykbryt under Crystal Castles-spelningen innan jag utnämnde dagen till festivalens bitter-dag (man har ju alltid en bitter-dag per festival, undantag Knarrholmen, den är för kort), gav upp och gick och la mig.

Under hela fjärde dagen satt jag mest och pratade pung och skrek "Conny", men hann med att se festivalens bästa spelning och festivalens dansigaste spelning. Jag stod framför skogsscenen och dansade så aggressivt jag orkade för att få ur mig och bedöva allt skräp. Långfingrarna stundtals i luften och fötterna hårt stampandes i marken. Sittdansade i campet och pratade om allt möjligt som kändes kul eller viktigt (mest snusk). Framåt sex-tiden står jag och slår frenetiskt med ett järnrör på ett tomt ölflak, vid halv sju-tiden framför ett dj-bås och skriker "Ronnebyyy" medan Frej genom att rappa gör ett desperat sista försök att få igång den inte alltför entusiastiska lilla skara som fortfarande står kvar och trampar lojt till musiken, och vid sju bestämmer vi att festivalen är över för i år. Sömnen uteblir dock då två killar och en tjej i tältet bredvid håller oss vakna genom att diskutera huruvida de ska ha trekant eller inte. Medan jag desperat försöker stänga ute ljudet av deras förspel tänker jag att nästa sommar kan väl omöjligt bli lika värdelös som den här...?