Det där jag bara drömmer

Jag drömmer så märkligt nu för tiden. Mina nätter är alltid fyllda med ganska obetydliga människor som jag ändå av en eller annan anledning någon gång har obsessat över mer eller mindre. Antagligen finns det mer än tillräckligt med blaj skrivet om dem allihop.
När jag vaknar är jag för bara några sekunder tillbaka i det där året, de där månaderna, eller kanske bara just den där kvällen då de var allt som upptog mina tankar.

Cräzy Randåm Spåntäjniös

Ibland undrar jag lite smått över vad jag är för slags människa egentligen och om jag är en såndär spontan individ som lever sitt liv ganska random och gör konstiga och oväntade saker bara för att eller om jag är någon som lever planerat och ordentligt och bara råkar verka lite crazy vid enstaka tillfällen. Jag vill för tillfället helst tillhöra den första kategorin, men tänker att jag nog skulle kunna gå med på att sakta men säkert glida över i den andra någon gång vid 50-sträcket sådär för då får det ju fan va någon måtta på galenskaperna. Då kan jag tänka mig att få min galenskapsdos ungefär sådär 1-2 gånger i halvåret.

Men än så länge och de närmsta trettio åren siktar jag alltså på spontant och random, det kan vara en av anledningarna till att jag befinner mig såhär väldigt utomlands över huvud taget, och nu ska jag alltså flytta in i ett hus med rödmålad dörr och huskompisar som bakishänger med te och kakor och är alldeles alldeles fantastiskt formidabla. Tror jag i alla fall, jag har ju bara bakishängt med dem en gång och då var jag inte ens bakis.

I see a red door

Jag antar att det vettiga vore att välja rummet som ligger i det fräschaste huset på den finaste gatan, med den för tillfället lägsta hyran och närmast till stan. Men jag är ganska over att vara vettig. Så istället väljer jag huset med den röda dörren på den lite sunkiga gatan med folk jag inte har träffat än. Tror jag. Med största sannolikhet.

Rent jävla skryt

Och kanske är det inte okej att skriva blogginlägg när man är full, men jag ville bara klargöra att jag har en av världens sötaste katter i mitt knä.

.doc #1

För ett ögonblick övervägde jag att gå ut. Bara öppna dörren och gå ut. Där ute skulle luften vara frisk och strömma igenom mitt huvud tills där inte längre fanns några grumlade tankar och förhoppningar. Jag skulle se gatlyktorna blänka i mina ögonfransar och tänka att allt var ganska vackert ändå eftersom natten var så klar.
Men jag blev kvar. Med mina egna ångestfyllda funderingar och rädslor blev jag kvar på sängen bland mina skrynkliga lakan. Natten är då jag skriver bäst, och istället för att gå ut och andas in den satte jag mig för att skriva om hur jag för ett ögonblick övervägde att gå ut…

4e mars 2010

Det var ju en såndär dag då jag hade trillat med cykeln i ett lerigt dike, slagit huvudet i dörren på väg in till jobbet och varit trött och grinig hela dagen och tänkt att nu kan väl fan inget rädda den 4e mars 2010, men det var också innan jag blev visad ett rum av en med 99% säkerhet homosexuell kille, som jag av oförklarlig anledning blev alldeles alldeles kär i, rummet alltså inte killen eller kanske lite killen också för att jag alltid har önskat mig en söt bögkompis fast det kanske inte är så politiskt korrekt att säga, och innan jag åt en alldeles alldeles jättegod pasta- och quorngratäng och äpplekaka och tittade på Master Chef där den söta skräddar-pojken gick vidare och då kändes liksom dagen inte så odräglig längre.

Imorgon ska vi äta ännu mera alldeles alldeles jättegod mat och jag bara vet att jag kommer bli tjock.

(samtidigt undrar jag lite om jag är den enda som reflekterat över att 2010 är väldigt kul och tillfredsställande att skriva på ett tangentbord)

Blajet lever

När jag en onsdagskväll sitter ensam under lager av täcken i ett iskallt hus på den irländska landsbygden, går jag igenom mina dokument. Små texter jag skrivit om mig själv i tredje person, om livet i allmänhet, och om helt oviktiga men ändå livsviktiga saker, om helt obetydliga men ändå så betydande händelser, under mer eller mindre förvirrade stunder. Eller bara blaj. Det är så mappen heter, där de alla är samlade, "Blaj". Kanske skulle jag dela med mig av lite blaj ibland. I brist på annat liksom.

Wörking görl

Jag var nästan på väg att bryta ihop när hon sa det.
Heltid vill jag ju ha. Heltid behöver jag. Men varje jävla dag, hela veckan?! Fem pund i timmen.
Potatismos, välta saltkar och tepåsar.

På hemvägen försökte jag hitta Belle and Sebastians "Dear Catastrophe Waitress"-album.
Inte ens det fick jag ha.

Ett ganska lamt inlägg om min första irländska vecka

När jag första dagen traskade till tåget kunde jag inte sluta fascineras av att allt inte var täckt av snö. Jag såg grönt. Det var fint.


Mååijraa.


Vi åkte tåg. Igen. Och igen. Och igen.
När jag blir rik, eller åtminstone mindre fattig, ska jag flytta in till stan så att jag slipper åka tåg.


Någonstans i fyllan tyckte jag att det var alldeles jättehäftigt att befinna sig vid Albion Lane. Jag hade nog druckit en öl mer än nödvändigt, med tanke på att jag skulle börja mitt jobb dagen efter...


Caféet där min kusin jobbar och jag får gratis soppa. Det är meningen att några av mina foton ska hänga där så småningom. Förutsatt att ägaren inte hatar dem.