20,5

Jag firar min halvårsdag med en extra portion flingor och lite godis. Champagnefrukostar och dylikt får hålla sig till hela födelsedagar (fast ett litet tag funderade jag nästan på att ta en busig frukostgin, men ville inte alkis-märka mig riktigt så mycket då jag ska till praktiken om en timme).

Kvällen har spenderats med att försöka göra en gul vägg röd och designa mustascher.

Jag har dillat om det förut, men så fort det känns som att det går lite bra i mitt liv, blir jag omotiverat paranoid och tror att jag snart ska dö.
Nu var det dock ett tag sedan det kändes så sist, så det blev lite av en nyupptäckt häromdagen.
"Ja visst ja, det är ju nu jag ska tro att jag kommer dö snart".

Jag antar att det handlar om att aldrig våga bli för bekväm med tillvaron.

När man bara är bakis och har en vagel i ögat och tittar på kattdokumentärer och Bert.
En sån dag liksom.

Just nu bestämde jag mig för att aldrig mer gå in på blogg.se's förstasida. (Om jag inte nån gång är i behov av något riktigt uselt och iq-befriat)

Polaroid greetings from a Majorna balcony

Jag vaknade av att jag grät, fast utan ljud och tårar. Bara skakade liksom.
Det var egentligen en ganska fin dröm, det var nog mer vetskapen om att det aldrig kommer hända på riktigt som gjorde den så jobbig.

Ser inte ut så mycket som en triangel va? Nej. Fan.

Jag väntade på spårvagnen vid Stigbergstorget när något springandes i riktning mot hållplatsen skrek overkligt högt. Trodde först att det var någon narkoman som snetänt, men så klart rörde det sig bara om ett fjortonårigt Håkan-fan som hade, som hon själv uttryckte det, "känt hans skulderblad". Hon grät och hyperventilerade under resten av resan.