Vad jag tänker mina första timmar i Los Angeles

Jag nämnde den tidigare. Luften som slår emot en när man kliver ut från flygplatsen. Den varma lukten av Los Angeles. Palmer mot blåa himlar som speglar sig i svarta, blänkande bilar. Billboards som sträcker ut sig längs med dammiga motorvägar och neonskyltarna till snabbmatsrestaurangerna nedanför avfarterna. Bergen som hela tiden löper utmed horisonten men knappt syns bakom smoggen i soldiset.

Igår kysste jag någon farväl i ett kallt och regnigt gathörn vid Hornstull. Nu ser jag rakt in i solnedgången över Stilla Havet. Fönsterrutan till förarsätet öppnas för att släppa ut den söta, fräna röken. Den blandas med varma vindar och virvlar in igen där den får mitt hår att stryka över halsen.

Jag vilar huvudet i handflatan. Ser baklyktor och siluetter från skyskraporna downtown försvinna utanför rutan. Ögonlocken blir tyngre, och till bilens stadiga rörelse framåt längs de kaliforniska vägarna somnar jag första natten i det jag för stunden valt som mitt hem. 

I onsdags lämnade jag Hagsätra. Låste in mina ägodelar i ett vindsförråd vid Gullmarsplan. Skänkte bort all min mat i Flemmingsberg. Lämnade tillbaka nyckeln.
Nu är jag hemlös. Jävla hobo. En vagabond, drar dit vinden, eller flygplanens jetmotorer, för mig.

Jag dricker en fruktansvärt äcklig latte på terminal 5 på Arlanda. Resväskan incheckad, säkerhetskontrollen förbipasserad, tax free-prover utsmetade på handen. Tänker på folk jag lämnar, folk jag kommer sakna, kanske till och med så att det gör ont emellanåt. Sen tänker jag på lukten av den varma luften när man kliver ut från flygplatsen, känslan av heltäckningsmatta under tårna tidigt på morgonen, spetsgardinen i farmors kök. Mina barndomsminnen och tonårsilska. Mitt andra hem.

Nu flyttar jag till Los Angeles ett tag.

Så blev det oktober också. Oktober kommer nog mest kännas som en låtsas-månad i år. Om två veckor cirkulerar jag i ett flygplan strax ovanför Los Angeles. Innan dess ska jag hinna jobba massa, få ordning på och stuva undan alla mina ägodelar och krama alla vänner jag inte kommer se förrän i februari. Efter det... har jag ingen aning. Jag har verkligen ingen jävla aning om hur mitt liv kommer se ut de närmsta fyra månaderna. Eller ens efter det. Tur att jag är så pass rotlös och störd att jag kan finna någon slags tillfredsställelse i det.

I övrigt ganska bra

Mitt största problem just nu är att jag har en massa god mat i kylskåpet som jag inte kommer hinna äta upp eftersom jag aldrig är hemma.

Och att jag har en vagel.

Förra veckan plockade jag upp kameran för första gången på evigheter och släpade runt Bea i ett ganska kallt Humlegården. Resultatet skvallrar lite om senaste tidens intensiva lyssnande på Lana del Rey och praktiken hos Fredrik Skogkvist...

(Men vad är grejen med att jag sparar för webb enligt konstens (Stefan Ohlssons) alla regler och det ändå ser ut som att någon har spillt smutsig mjölk över bilderna när jag lägger upp dem på internet?)

(De ser i alla fall bättre ut när man klickar på dem. Så, klicka på dem.)

Har carpat så jävla mycket diem

Det här blir mer och mer ett ställe där jag bara, lite luddigt och kryptiskt, beskriver mina helger, som allt som oftast faktiskt är riktigt bra nu för tiden. Det här veckoslutet ägnade jag mig åt att gå på popig förfest, dricka gin på Debaser (frekvent återkommande aktivitet i mitt liv just nu), ligga på gatan och titta upp mot himlen på Östermalm, äta scones, åka på en spontan båtutflykt till Vaxholm, bli bjuden på middag, dricka öl på sunkhak, tydligen sova med en katt utan att veta om det(?) och äta frukost vid en sjö. Septemberdagarna levererar.

Nu börjar jag få lite panik. Det är alltså bara fyra veckor tills jag flyttar till Los Angeles.

Mitt-i-veckan-fyllan

Mobilskalet blev utsmyckat, vi skrev ord som mord i handen och jag fick pannkakor till bakisfrukost.

Jens Lekmans nya album är väl lite lamt, men jag fastnade vid textraden "you don't get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully".

Over and out.

Lite gnäll och en platsannons

Jag är fruktansvärt fattig. Jag vet inte vart pengarna har tagit vägen, men jag vet att de inte finns på mitt konto, och nu ser jag en månad fylld av potatis, morötter och insmugglade ölburkar på stans klubbar framför mig.

Min värdelösa ekonomi och helgens festival fick mig att överväga ett karriärbyte. Jag vill också se cool ut i playsuit och gitarr på en scen. Det är ju så klart rockstjärna jag borde ha blivit. Jag är ganska värdelös på gitarr och sjunger inte inför folk. Om man vill starta band med mig kan man maila mig på vernon.tina@gmail.com. Puss!

Festivalsommaren är över. Den sista dödsryckningen bjöd på indiepop från Brooklyn, prinsesstårta och en jävla massa gin. Den avslutades i grå söndagsmorgon då alla somnade i en mass-skedning i Davids säng på Östermalm. Det var en vacker dödsryckning.

Men nu är det alltså höst. Jag har som bekant inte riktigt kommit överens med den här sommaren, så jag välkomnar september, kramar om den, och låtsas att jag kommer göra alla de där höstmysiga sakerna jag alltid vill göra men aldrig gör. Plocka svamp. Baka äppelpaj. Ha rödvinsfester. Dricka varm choklad (jag tycker inte ens särskilt bra om varm choklad, så varför skulle jag göra det liksom?). Se vackra filmer medan regnet slår mot fönsterrutan. Ni hör ju själva. Det kommer inte hända. Men jag är okej med det. Hösten och mina romantiserade fantasier är välkomna ändå.