Väntar

På att hjärtat ska sluta slå så fort
På att tiden ska gå
På att allt ska sluta snurra
På att året ska ta slut
På att det ska sluta göra ont

Det blir väl bra.

Jag vaknar och tänker att
jag måste sluta misshandla
mig själv

Sen går jag upp och
fortsätter misshandla mig

Tunnelbanan och
novemberblöt asfalt och
svåra andetag
och

Jag ser ner på mina ben och
förstår inte
hur de kan röra sig

Är det inte ganska hemskt att jag, när jag var liten, alltid tänkte att om Barbie hade funnits på riktigt hade hon aldrig varit kompis med mig

Att hon mycket hellre hade umgåtts med de söta tjejerna med lika blankt hår som hon och lika smala lår som hon och lika fina kläder som hon och lika charmiga leenden som hon.

Jag kände mig liksom underlägsen en plastdocka?

Fuck you, Barbie.

(obs hittade denna bild när jag googlade "fuck you, barbie")

Skriv en låt åt mig.

Kan någon med större musikalisk begåvning skriva en låt om hur jag går runt i Rålambshovsparken och gråter, och det är en helt vidrigt fin oktoberdag och jag går längs med vattnet och hjärtat har adhd och det snurrar lite i huvudet och de gula höstlöven är perfekta kulisser, och hur jag till slut sätter mig och stirrar ut över bron och vattnet under den och några jävla änder som simmar där och vidare bort mot vad som finns på andra sidan? Den får även gärna innehålla att jag hatar och längtar efter lyckliga slut och att jag fortfarande drömmer varenda natt.

Mm tack bra hej.

Identitetskrisen

Idag lämnade jag ett regnigt Göteborg. Nu är jag tillbaka i Stockholm och kan andas ut men vill bara sova.
I helgen gick jag alltid hem innan de stängde. Det fick mig att undra vem jag är.

Jag ska skriva sensuellt. Det blir bara fulsex. Fult är lätt. Jag broderar texten med äckel.
Varför har jag så svårt för lycka? Jag vet inte hur man gör.

Livet är fint nu och jag får panik.

Baby darling love, Los Angeles

För ett år sedan hängde jag över Atlanten eller kanske någonstans över Kanada eller så hade jag till och med hunnit till Klippiga Bergen.
Åh Los Angeles, min älskling.

Och livet

Mitt liv är äckligt, förvirrande, fint, fult. Det är idyllisk, trainwreck, det är uppochner, det är upp, ner, uppåt väggarna, utförsåkning, svindlande, magpirrande, sliter i magen och hjärtat, bankar hårt.
Livet, knäppt va?

Ikväll kommer två av tre i björnfamiljen. Vi ska ha det fint, visa våra moves, vara fulla och röka i fönstret.

Jag röker sällan mina cigaretter ända ner till filtret längre, jag ser det som ett statement. Att jag inte sjunker ända ner.

Men jag skäms för att säga att du är kvar i mig.

Höstluften har blåst ut det värsta, jag kan andas in de blöta löven och le mot bruna ögon.

Livet, knäppt va?

Jag tänkte att nu är höstlöven lite fina ändå och jag undrar vad det ska bli av mig och det här.

Det är grå lördag och jag äter kall pad thai och jag röker i fönstret över takåsarna och jag har inte andnöd

Det blev oktober ändå. Ett ändlöst september tog slut utan att hela jag tog slut, kanske är det ett gott tecken.

Jag har flyttat nu. Mig själv och alla mina saker. Mina tankar, det jag känner, huvudet. Dem vet jag egentligen ingenting om än. Vem ska då veta? Det kan vara bäst att bara lämna dem ifred. Men jag minns fortfarande de tidiga morgnarna när det var som värst och jag blundade och önskade att någon bara skulle plocka upp mig...