Because girls

Bilder brutalt snodda från min Pinterest.

"Kommer ut"

Här sitter jag och äter en fullvärdig frukost.
     Visst låter det normalt? Mm, men för inte så längesedan hade "mängden" jag tuggar i mig just nu - två knäckebröd och en skål yoghurt med müsli - gett mig ångest. De värsta dagarna var det ungefär så mycket jag åt på en hel dag. Vissa dagar kunde jag "komma på" att, oj, nu var det visst 24 timmar sedan jag åt sist. Så då väntade jag några timmar till. För att se hur länge jag kunde gå utan att behöva äta. 26 timmar. 28 timmar.

Det var inte meningen att jag skulle bli ätstörd. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt. Psykiskt kände jag mig tom inuti och ville att det fysiska skulle matcha. Och visst börjar en efter ett tag känna sig ihålig när en inte äter. Kroppen började kännas svagare, det kändes skönt. Jag var ju svag. Jag drömde ofta att mina ben inte bar mig. Jag trillade ihop och hade inte kraft att resa mig.

Jag hade tur som hade en läkare som, fast att jag bara låg precis på gränsen till underviktig, fortfarande fick min mens och varken hetsåt eller spydde, bestämde sig för att remittera mig till ätstörningskliniken. Jag ville inte alls (då skulle jag ju så småningom bli tvungen att börja äta igen), men han sa att nu skickar jag den här remissen i alla fall så får du bestämma själv ifall du går dit eller inte.

Jag gick dit och blev diagnosticerad med "Ätstörning UNS 4". UNS – Utan Närmare Specifikation. Du är alltså sjuk, men det är ingen som har brytt sig om att namnge din sjukdom.

Kanske är det därför vissa läkare fortfarande tror att så länge du inte är anorektisk eller bulimisk, är du inte heller ätstörd. Då är det bara till att börja äta igen. Kanske var det därför jag, när någon först nämnde Stockholms Centrum för Ätstörningar tänkte, nej men herregud SÅ illa är det ju inte jag är ju inte ÄTSTÖRD. "Fast du äter ju inte?". Nej men jag är ju inte ÄTSTÖRD.

Jo, jag var ätstörd. Jag är ätstörd. Nu kommer jag ut som ätstörd.
För att jag är trött på att skämmas, för att jag är trött på att vara sjuk, men kanske mest för att det pratas alldeles för lite om det här över huvud taget.

Jag har tänkt att jag ska skriva en artikel om det. Jag måste ju försörja mig, och eftersom jag har privilegiet att bestämma lite själv vad jag ska försörja mig på, kan jag ju välja något jag själv tycker är viktigt.
Så, poängen med hela den här ranten. Om någon har något tips av något slag - infallsvinklar, folk att intervjua, publikationer, whatever - är de mer än varmt välkomna. Jag inser att det är typ 10 pers som läser min blogg nu mera, om ens så många orkar läsa hela den här långa texten. Men whatevz likz, det är värt ett försök. En kan kommentera eller maila vernon.tina@gmail.com.

Nu ska jag tugga vidare på min fullvärdiga frukost.

"Nu sitter han där på hennes hjärtkammare och vampyrer är så svåra att bli av med när en väl har fått dem på halsen"

Nej, jag skriver inget pre-teen vampyrepos, jag kunde bara inte låta bli den ordvitsiga referensen. Jag är väl helt enkelt bara barn av min tid med en förbehållslös kärlek till både ordvitsar och populärkulturella referenser.

Det är ungefär det jag gör nu för tiden. Hänger med djur, läser och skriver. Kanske är det vad de kallar livskvalitet. Av erfarenhet vet jag att jag kommer tröttna på det också, men låt mig njuta av det goda så länge det varar.

Hasta la vista, baby.

Har jag hittat världens bästa katt på Blocket?

Hon hann knappt hälsa på mig innan jag bar iväg med henne i en bur, och jag var ett tag helt övertygad om att hon skulle hata mig. Men efter mindre än två dygn sover hon intill mina ben hela natten och på morgonen när hon märker att jag har vaknat kommer hon fram och pussar mig och börjar spinna.
     Med stora, runda ögon och väldigt lång svans ser hon ut som en liten lemur. Hon heter Mogg, har ljusrosa trampdynor och är min nyaste bästis.

Kära evolutionen,

Nu ska jag också prata om MENS. Dels för att det är hippt och jag är så förbannat trendkänslig, men också för att jag när jag vaknade alldeles för tidigt i morse kände den där molande värken i livmoderregionen. Mmm...
     Jag har erfarit de flesta mensrelaterade fenomen. Ryggvärk magvärk fittvärk rumpvärk(??), jag har svimmat, spytt, mölat choklad, gråtit två dagar i rad och varit mer eller mindre självmordsbenägen. Inget av detta känns ju vidare främjande för reproduktionen, som ju mensen faktiskt handlar om, så jag funderade ut lite alternativa effekter som jag tycker att evolutionen kan ha i åtanke inför kommande generationer.
     En skulle till exempel, istället för att bli ledsen, sur och grinig, kunna bli extra flörtig och social. Typ, "nähä, då var jag inte gravid den här månaden heller, då får jag väl ut och hitta en ny partner till nästa ägglossning!", tänker kroppen, och "wohoo, inte gravid den här månaden heller, jag är odödlig och kan fortsätta ligga runt! Sweet!", tänker hjärnan. Och istället för att få massa finnar och känna sig allmänt sunkig, skulle en kunna få känna sig extra fräsch och "renad". "Ut med de där gamla sletna äggen! Cleansing time!", liksom. Sen att må illa och spy känns ju lite kontraproduktivt. Jag menar, du förlorar ju blod för fan! Då är en väl tillräckligt svag som en är. Istället borde en ju bli helt orimligt sugen på spenat och persilja och allt annat som innehåller mycket järn. Slutligen kan vi väl byta ut all jävla värk mot små, små orgasmer när blodet sipprar ut? Om en nu ska hålla på och mecka med tamponger eller menskopp och massa kladd kan det väl åtminstone komma med några perks, eller hur? Bra så.

Och visst ja. Ingen 13-åring behöver kunna få en jävla unge, så vi skjuter upp mensdebuten till åtminstone 20-ish-åldern, okej?

Puss och kram!

Mvh,
Tjej med stundande mens

Har grisar börjat flyga? Har helvetet frusit till is?

Alla vet ju om att Jimmie Åkesson inte tycker om folk som snyltar på svenska folkets skattepengar. Han är väldigt noggrann (nåväl) med att räkna på vad olika personer kostar samhället, i förhållande till hur mycket de antingen urholkar eller tillför den svenska kulturen. Vid ett obevakat tillfälle skulle han kanske till och med erkänna, att personer som inte hamnar på plussidan efter den Åkessonska ekvationen "parasiterar", och egentligen borde skickas ut ur landet. OMEDELBUMS!

Därför blev jag givetvis förvånad när jag hörde talas om det senaste draget i SDs valkampanj. Jimmie, glatt poserandes mitt emellan två personer med utländsk bakgrund!!! De kanske visserligen kan ha varit födda i Sverige. Kanske har deras familj till och med bott här i flera generationer bakåt. Men ändå, fullt tydligt att det inte är svenskar, i ordets (enligt SDs ordlista) rätta bemärkelse. Och därmed lyckas Åkesson förmedla det kärvänliga budskapet, "Kolla! Jag är inte alls rasist! Jag hänger också med blattar!".

"Det här måste jag ju se!", tänkte jag och aktiverade google-fingrarna. Och se där! Där var den ju!

Ja, visst är det chockerande? Kanske förlät han deras skattesnyltande icke-svenskhet eftersom de trots allt delar hans intresse för svenska folkdräkter.

Girl douche 4 life

Ibland blir det rätt och ibland blir det fel och ibland vet en inte vad som är rätt eller fel eller ens hur det blev. Jag tycks ha en fäbless för det sistnämnda.
Och ibland sitter en på tuben klockan tre en söndagseftermiddag med glitter i ansiktet och en skrynklig systemetpåse i handen och tycker att allt känns väldigt rätt och väldigt fel på samma gång.

Så jag duschar, tar på en rosa skjorta och glömmer allt med äppelpaj, chips och sällskapsspel.

Rave on, you crazy party kids.

Jag säger inte att jag är tillbaka, jag säger bara att jag är här nu.

Här kommer jag och gör ett gästspel i dokumentationen om mig själv. Huruvida det är dags igen är ganska oklart, men fingrarna rör sig ju över tangenterna, så någon mening kan det väl finnas i det hela.

Hösten är obevekligt på intåg igen. Precis som förra året och året innan det. Skillnaden mot förra året är att den kyliga luften utanför blir mer påtaglig när en inte är helt upptagen med en söndertrasad insida. Mina kinder är fortfarande magrare än innan, men tankarna innanför dem har i alla fall börjat ljusna igen. Det är märkligt att något så abstrakt som tiden kan göra så stor skillnad. Tiden och moderna läkemedel.

Jag är på fötter igen. Något darrigt, och med mina små 36or kommer jag väl aldrig bli helt stabil, men ändå. Alla mina 169,5 centimetrar håller sig över ytan.

Om det här hörnet av cyberrymden kommer göra det återstår att se. Om så skulle vara fallet får det bli en annorlunda plats än det varit det senaste året. Kanske fler gifar på gulliga katter. Kanske tankar om värden i allmänhet. Men inte ett depphål.
     Det känner jag mig bara överjävligt jävla färdig med.

En studie i soluppgångar

Jag vaknar alldeles för tidigt igen. Jag hinner se himlen bakom takåsarna gå från mörkt blågrå till ljus pastell. Tunna moln blir aprikosfärgade.

Jag har sett många soluppgångar det senaste året. De då jag ännu inte hunnit gå och lägga mig och de då jag vaknat och tankarnas vankande fram och tillbaka i morgondunklet har gjort det omöjligt att somna om. Men nu tänker jag på andra saker. Jag tänker på jobbet och på skolan. På saker jag vill skriva. På framtiden. På feminism.

Soluppgångarna var tidigare rastlöst tunga. Nu skär det inte längre i kroppen av en ny dag.

Evil Twins

Joråsåatte... Jag lever!