Omsprungen

Jag har nått en ålder då författarna av böckerna jag läser kan vara yngre än jag själv. Inom loppet av ett år har jag läst två historier skrivna av personer som föddes 1992. Två år efter mig. Medan jag skrev långa historier om en älgfamilj i min blåa skrivbok, lärde de sig fortfarande alfabetet. Nu är de utgivna på förlag och jag kan inte ens komma ihåg att ta upp tvätten ur tvättstugan när tvättiden är slut och lägger fortfarande alla pengar på kul istället för ordentlig mat och ett sparkonto.

Inte konstigt att en får både prestationsångest och åldersnoja.

Jag vill inte veta av ansvaret som förväntas av mig för varje ökat antal år.

Mitt namn i digital print

Måndagen var nattsvart.
På tisdagen kom mensen.
Och allt var i sin ordning.

Vad som också kom på tisdagen var min artikel i Feministiskt Perspektiv. Jag skriver om ätstörningsvården efter den nya patientlagen och om myterna som fortfarande styr vårdens bemötande av ätstörningspatienter.

You can lower my East Side

Om jag kunde knäppa med fingrarna slå ihop hälarna tre gånger vifta med en trollstav skulle jag ta oss från ett stormhärjat Sverige och sätta oss på taket i ett 25-gradigt New York i maj. Där skulle vi dricka blaskig, amerikansk öl, röka orimligt dyra cigaretter och äta 1-dollarspizza och lyssna på alla ljuden på Lower East Side.

Instax greetings from New York City

Metamorfos (metafor)

Du har blivit så cynisk att sex utan känsla (känsel) får dig att känna

dig
on     top     of     the    


world (kille).

En av mina superpowers:

Att bli festpepp på typ ingen tid alls.

Mitt utgångsläge var att ligga under en filt och tjura, men skam den som slösar en fredagskväll tänkte jag och...

Tog en öl.

Åt en ostmacka.

Slängde på mascara och tog på en hatt som döljer det fettiga håret, et voilá.

Ut i natten.

San Fran Hippie Mixtape

Jag for vidare genom Amerika. Med buss mot San Francisco. Jag och min andra familj hyrde en ganska ful lägenhet ovanför en Jazzklubb i Mission. Vi vandrade runt i backar och vind.

Instax greetings from San Francisco

Jag vill inte ha någon Hugo Task

Om kvällarna läser jag om stackars Ester Nilsson som inte har lärt sig någonting sedan Hugo Rask (obs det är inte Roy Andersson som är Hugo Rask, det är varenda jävla fuck-up-douche som någonsin vandrat den här stadens gator), utan fortsätter döda sig själv över någon Olof Sten, och jag tänker att det skulle bara VÅGA valsa in någon jävla dude och fucka upp mig nu när jag äntligen funnit lite balans. Du muckar fan inte med balansen! Jag undanber mig i nuläget all form av bergochdalbaneåkning. 

Efterlyses:

Meningen med livet
Uppskattad storlek på universum
Fakta på vad som händer efter döden

Los Angeles Love

I slutet av april åkte jag på Amerikaresa. Första veckan bodde jag på Anna-Lisas och Eugenes soffa i Silverlake, där jag vill minnas att det var sol och varmt mest hela tiden och vi åt frukost på caféer och drack drinkar på tak och jag brände mig sönder och samman när jag låg och läste och tittade på Stilla Havet.

Instax greetings from LA

2014 - Andra halvan - Harsh realm

I tid till en endagsfestival i början av juli kom sommaren tillbaka, länge satt vi i gräset under äppelträden vid Rosenhill, drack öl och klättrade upp för de mossklädda stammarna, följde flamingos över en åker och genom en skog och ner till ett vatten tills det var morgon igen och solen lös över en skräpig tunnelbaneperrong på Brommaplan.
     I Göteborg var det tropiska nätter och vi dansade på båten som vi alltid gör i juli. Någon följde med mig hem och pratade om pop med måsskrik utanför fönstret. På morgonen drack vi kaffe innan han gick och jag kommer aldrig minnas vad han hette.
     Jag och Kajsa tog ett skakigt tåg till Värmland för att klappa katter och läsa i solen och bada i insjöarna. Tillbaka i Stockholm dröjde högsommaren kvar, jag gick i samma kläder hela helgen, jag hade torrt gräs i håret och benen var smutsiga av att sitta i parker och vandra genom skogen till svartklubbar, men de kunde vara bara hela natten. Barbent, smutsig, full och glad.

När jag tänker på augusti tänker jag på sängen som jag flyttade till fönstret, där jag sedan låg på svala lakan och såg upp på molnen som seglade förbi. Jag tänker på att dansa fram till morgonen i olika skogsdungar, på att sedan hångla på tunnelbanan hem och gå och lägga sig först inpå förmiddagen. Under en tid tar jag ibland pendeln till Kungsängen och ser dåliga skräckfilmer och röker från balkongen på åttonde våningen (det är Alexander III).
     Kanske är det under den här perioden jag köper massa växter som senare kommer vissna. Det blir kyligare i luften och under sommarens sista ryck, Popaganda, skiner visserligen solen men alla vet att det är slut. Precis som allt tar slut. Vit Päls gör sin sista spelning och Elsa lämnar Stockholm, det gör lite för ont att säga hejdå på krönet i Götgatsbacken.

Fast det är september färgar jag håret lila och går på skogsrave. Men jag lämnar laserljusen och följer med till Körsbärsvägen. Kanske är det det doucheigaste jag gjort, men kanske orkar jag där och då inte bry mig om det. Dagen efter åker jag hem med glitter över hela ansiktet. Sedan skaffar jag katt. Hon kommer hem till mig samma dag som riksdagsvalet, och tur är väl det, för mjuk päls och rosa trampdynor kan vara det enda som åtminstone lite grann lyckas lindra smärtan efter valresultatet. Och plötsligt föredrar jag att stanna hemma med en spinnande katt på magen framför att ramla in genom dörren fram emot tidig morgon om helgerna.

Jag hade knappt skrivit en rad på hela sommaren, och jag misstänker att det var hösten, luften som luktade någonting jag kände igen, för i oktober sätter jag mig och börjar knappa på tangenterna, dokumenten i mappen blir fler och minnen rotas runt i, rivs upp, plockas ut, granskas, förskönas, överdrivs, censureras. Ett tag är jag farligt nära att fastna i dem, men det går över, det har jag ju lärt mig nu, att det går över. Oktober går också över, surrealistiskt fort, plötsligt är den alldeles strax slut och jag står själv på Debaser Strand och ser Vulkano banka bestämt uppe på scenen. Röker en cigarett och tar tuben hem.

Det där projektet, under värmelamporna på Gröna Lund, jag drar och vrider och vänder på det. Får senare panik över att det nu måste vara på riktigt, nu måste det bli, point of no return. Vinterkylan motar mig tillbaka in i lägenheten när jag väl försöker lämna huset. Bara ibland lyckas jag, oftast under sena kvällar, kvällar med insmugglad öl på mörka dansgolv. Vi utforskar gröna linjens krogutbud, jag och David och resten av söderortsfolket. Ett välkommet avbrott i annars monotona rörelser mellan Söders barer och betongen under bron. Ett besök av Kajsa och dans på en Yelle-konsert blir ljuspunkter i november som annars är så fruktansvärt mörkt och grått.

I december är jag så trött men kanske allra mest fattig. Jag stannar hemma och jobbar och klappar katten, försöker skapa rutin men sover för länge om morgnarna. Abrahamsberg är nog hopplöst grått och jag måste ha lampan tänd hela dagen. Vissa dagar går det bra. Jag säljer in en första, egen artikel och gör intervjuer. Vissa dagar går det dåligt. Jag gråter på köksgolvet och tänker att allting alltid kommer gå åt helvete.
     Jag sätter Mogg i en bur och vi åker till Göteborg. Kajsa och hennes soffa till sent in på natten. Andra Lång och Järntorget i decemberkyla. När jag är färdig med Göteborg och kommer hem till Stockholm är året nästan slut. Jag skurar golvet (städar bort all gammal smuts), färgar håret lila (täcker över det trista) och årets sista timme börjar nog i en busskur på Ringvägen där jag och Elsa skickar en Törley-flaska mellan oss, röker några cigaretter och konstaterar att det är helt rätt. Att det är vi två som sitter där tillsammans.
     2015 vaknar jag med Elsa bredvid mig och Mogg vid hennes fotända och vill nästan gråta över hur fint det är.