Jag gillar listor. Att-göra-listor, handlingslistor, sammanfattningslistor, sammanfattar gärna hela mitt liv i listor. Listor gör saker tydliga och konkreta, lätta att följa och pricka av. Jag inser att det låter som att jag har aspergers nu. Det har jag, vad jag vet, inte.
Många listor bor i min telefon. Härom dagen började jag lista saker jag är rädd för. I anteckningsappens fula typsnitt står det:
Att få min kropp bedömd
Att mamma ska få alzheimers
Endometrios
Efter de tre sakerna orkade jag inte fortsätta tänka på rädslor.
Därför missade jag den kanske största rädslan av alla. Enformighet.
Enformighet kan vara källan till den mesta av min ångest. Till största delen av mina obehagskänslor. Jag kan klara av att vara ledsen, men om det drar ut över en längre tid blir det fruktansvärt enformigt och tråkigt och då börjar det krypa i kroppen och ångesten kramar tag om lungorna och så är det igång.
Kanske är det därför jag inte klarar av att läsa 1984. En tillvaro där enformigheten är dragen till max. Jag får panik. Bokmärket har legat på ungefär samma ställe i boken i nästan fem år nu.
Idag insåg jag att det helt enkelt inte kommer gå. Jag står inte ut. Och jag bestämde att det är okej. Jag måste inte läsa 1984. Jag la ner den i en kasse som jag ställde in i garderoben för en framtida loppis. Mycket ångest-litteratur kan jag klara av. Men inte den om enformighet.
