Orden, vart tog de vägen

Varje vecka infinner sig någon slags ångest. Den som kallas prestationsångest. Hela kroppen krampar. Skrivkrampar.
När markören blinkar frenetiskt mot det tomma word-dokumentet medan hjärnan bara är tom och stilla. Där finns inga historier.
Jag testar med några meningar. För varje stavelse blir det mer och mer fel. Texten skaver mot det virtuella pappret.

När ordflödet bara inte finns.

All-the-way-to-the-psych-ward Crazy

Hähä.

Kanaliserar mina aggressioner

Nej hörrni, vilken deppig stämning det har blivit här... NU FÅR NI FAKTISKT RYCKA UPP ER LITE.

Ehm.

Hur som helst har jag varit ledsen för länge. Så nu är jag arg istället.
Härom dagen var jag bland annat arg på det här.

Enligt den danska politikern (som lika gärna hade kunnat vara en användare på familjeliv.se, = uttalar sig politiskt inkorrekt om saker personen UPPENBARLIGEN egentligen inte har koll på över huvud taget) så föds flickor och pojkar med olika intressen, som man absolut inte borde gå in och störa och MIXTRA MED. Farligt, farligt...

Nej Pia. Bebisar, oavsett kön faktiskt(!), har tre intressen. Äta, sova, bajsa. De är medfödda. Vilka leksaker de föredrar har ingenting med gener att göra. Promise.

Vidare får vi lära oss att Pia tycker att det är perverst att visa upp minoriteter.

"Okej".


Nämnde jag att Pia är talesperson i jämlikhetsfrågor?

Väntar

På att hjärtat ska sluta slå så fort
På att tiden ska gå
På att allt ska sluta snurra
På att året ska ta slut
På att det ska sluta göra ont

Det blir väl bra.

Jag vaknar och tänker att
jag måste sluta misshandla
mig själv

Sen går jag upp och
fortsätter misshandla mig

Tunnelbanan och
novemberblöt asfalt och
svåra andetag
och

Jag ser ner på mina ben och
förstår inte
hur de kan röra sig

Är det inte ganska hemskt att jag, när jag var liten, alltid tänkte att om Barbie hade funnits på riktigt hade hon aldrig varit kompis med mig

Att hon mycket hellre hade umgåtts med de söta tjejerna med lika blankt hår som hon och lika smala lår som hon och lika fina kläder som hon och lika charmiga leenden som hon.

Jag kände mig liksom underlägsen en plastdocka?

Fuck you, Barbie.

(obs hittade denna bild när jag googlade "fuck you, barbie")

Skriv en låt åt mig.

Kan någon med större musikalisk begåvning skriva en låt om hur jag går runt i Rålambshovsparken och gråter, och det är en helt vidrigt fin oktoberdag och jag går längs med vattnet och hjärtat har adhd och det snurrar lite i huvudet och de gula höstlöven är perfekta kulisser, och hur jag till slut sätter mig och stirrar ut över bron och vattnet under den och några jävla änder som simmar där och vidare bort mot vad som finns på andra sidan? Den får även gärna innehålla att jag hatar och längtar efter lyckliga slut och att jag fortfarande drömmer varenda natt.

Mm tack bra hej.

Identitetskrisen

Idag lämnade jag ett regnigt Göteborg. Nu är jag tillbaka i Stockholm och kan andas ut men vill bara sova.
I helgen gick jag alltid hem innan de stängde. Det fick mig att undra vem jag är.

Jag ska skriva sensuellt. Det blir bara fulsex. Fult är lätt. Jag broderar texten med äckel.
Varför har jag så svårt för lycka? Jag vet inte hur man gör.

Livet är fint nu och jag får panik.

Baby darling love, Los Angeles

För ett år sedan hängde jag över Atlanten eller kanske någonstans över Kanada eller så hade jag till och med hunnit till Klippiga Bergen.
Åh Los Angeles, min älskling.