När man hittar något man hade tappat bort

Juni har varit fint ändå. Den lämnar mig omotiverat glad, vilket skrämmer mig tills jag kommer på att det kanske inte är omotiverat. Jag kanske äntligen bara känner något.

När jag dansar med mina vänner högst upp på en kulle, hela natten som aldrig blir mörk, in i gryningen, genom högt grönt gräs i motljuset av den första morgonsolen.
När jag kommer hem och fortfarande är lycklig och dansar själv med ansiktet mot den nya sommardagen.
När jag vandrar genom förorten, köper jordgubbar och plockar blommor längs med vägkanten, umgås med mig själv, tänker, känner, ler.
När jag får äta min middag ute på balkongen och lyssna på en knastrig radio.

Då känner jag något. Det där i bröstet och magen som ständigt rör sig uppåt, som jag inte känt på så länge och kanske trodde att jag hade tappat någonstans på vägen.

Är jag lycklig nu?