Jag har aldrig haft min systers nummer i mobilen förut, men nu smsar du och
säger ”Hey we are here…”.
Jag har tagit in på det billigaste hotellet med frukostbuffé jag kunde
hitta i San Francisco. Tapeterna i rummet har havsmotiv och ett element som
dundrar högre än ett skogsrave i Högdalen. Nu snurrar alltihop när jag slår
igen dörren och går mot hissen, jag har hög feber och benen skakar men så
sitter du där i den kyliga lobbyn i en sliten, brun skinnfåtölj. Du ler, och
jag tror att du är glad att se mig.
Du säger att jag är lik pappa. Vi ser på varandra, letar efter likheter.
Tecken på att vi som aldrig känt varandra särskilt väl ändå hör ihop. Vi
beställer varsin latte som jag dricker mycket fortare än du. Det är mest du som
pratar, och jag nickar lite mellan kaffeklunkarna.
Febern pulserar genom kroppen men jag kan inte släppa dig än, inte nu när
jag är så nära, så jag möter upp er på en bar. Ni har 49ers-tröjor och följer
matchen och äter hot wings och det är tydligt att vi är så olika men samtidigt…
Du är ingen främling.
Jag blir elva år igen. Jag röker och jag shottar Fireball och vi pratar om
relationer men jag är en elvaåring som ser på min storasyster med beundran och
förbehållslös kärlek. Jag kunde hata er hur mycket jag ville på andra sidan
havet men så fort ni är där älskar jag er över Atlanten och tillbaka. Där är
det du som är lik pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar