+

Jag glömde skriva att jag även köpte ljus som luktar kanelbullar.
Och kanelbullar.
För chansen att jag ska kunna ha ett rum som luktar kanelbulle utan att bli smärtsamt sugen på kanelbullar finns liksom inte.

.doc #3

Solen har sedan länge gått upp och sticker mina rödsprängda ögon när jag släntrar ut från en port i Vasastan för att möta morgonen jag hatar. Runt omkring mig är människor på väg till jobbet i slätstrukna khaki-shorts, och jag gömmer mig och min miserabla uppsyn bakom solglasögon och en grön sjal med en distinkt lukt av cigarettrök. Det är ännu en vacker dag och jag vill bara gråta.

Det ursvenska moderskeppet

Jag tänkte Åh svensk mat typ knäckebröd fast jag nog egentligen tänkte choklad och kanske tänkte jag lite på påslakan som inte är fula och spetsgardiner för den äkta svensk-tant-på-landet-looken och lite galjar också så att jag faktiskt skulle kunna packa upp mina resväskor för första gången på tre veckor (omg jag har varit här i tre veckor, jag kan inte riktigt avgöra om det känns som mer eller mindre, kanske känns det exakt), så Sara kom och hämtade mig i den vinröda Fiestan (är det en Fiesta?) och krånglade oss ut ur rusningstrafiken tills den enorma blå byggnaden med gula bokstäver stod alldeles precis framför oss som ett stort, svenskt moderskepp.
Så jag fick mina spetsgardiner och decilitermått och älg-fullkornspasta och såklart min choklad.

Och eftersom jag gillar när saker inte är logiska kommer en bild på saker jag köpte igår istället för idag. Random röda saker från skumma second hand-affärer. Kameran verkar till och med fungera.

Om jag har förstått saken rätt(?) så har äpplena från vilka jag saknas, bokat flygbiljetter till Irland.
Och det är så jävla bra.

Som ett födelsemärke

It was so inviting it hurt my bones
To be tangled up in blue
There is still time to not make sense at all

Vad som fanns på mitt golv den första kvällen i mitt första egna boende.
Jag gick och handlade den kvällen. På listan stod:
Äpplen
Ost
Pasta
Öl

Jag lyckades ta mig till tåget utan att varken trilla eller ens ha sönder mig själv eller cykeln. Bara där var ju dagen en klar förbättring från igår.

Imorgon byter jag ut landet, lera och ett iskallt hus mot stan, bussar och central heating. Tyvärr byter jag också ut världens bästa kusin, mysiga katter och massa god mat mot folk jag egentligen inte känner, inga katter och flingor. Inget fel på flingor, men curry och hemlagade naanbröd är kanske att föredra.

Tinas rökregler

Jag får röka när:
Jag är full
Jag är på extra dåligt humör
Jag är på extra bra humör
Det är extra fint väder
Det är jävligt crappy väder
Jag känner för det

Därför var det mer än berättigat att efter min jävla skitdag gå in på Spar på Botanic och med trött, sliten och ynklig röst säga "A pack of Marlboro Light, please".
För cykeln som inte är min gick sönder på vägen till tåget och pengarna jag köpte till mobilen fick jag visst aldrig så hej-då-tio-pund,-kul-att-aldrig-ses! och jag blev erbjuden ett jobb jag inte kunde ta och jag fick städa upp efter äckliga alkisar som skvätt köttfärs överallt och min chef är ett jävla dickhead och den där fina klänningen på Liberty Blue kommer jag aldrig ha råd med, hur jag än försöker rättfärdiga det som födelsedagsklänning eller det-förtjänar-jag-för-mitt-skitjobb.
Så när jag gick där på grusvägen på väg från tåget och vinden blåste kallt och allt var förjävligt och jag tänkte att nu kommer jag cykla ner i ån eller tappa min favorithatt, njöt jag av varje bloss.

Zz

Jag vet inte vad det beror på. Om jag äter för mycket. Sover för konstigt. Eller bara att mitt jobb är allmänt själadödande. Men jag är trött. Helt jävla slut. Energinivån står på 0,00001.

Jagvillintejobbaimorgonjagvillintejobbaimorgonjagvillintejobbaimorgon

.doc #2

Hej,
Livet är kanske inte som på film, som du sa, eller så är det det, och kanske är du den där ganska lilla birollen som får hjältinnan att ifrågasätta vad hon egentligen vill. Men i så fall skulle jag vara hjältinnan, och jag är sannerligen ingen hjältinna. När jag skulle börja högstadiet drömde jag om att stå upp för folk, försvara de svaga och utsatta, att dyka in och rädda dagen för den ensamma själ som stod upptryckt mot väggen i rädsla. Vara hjälten. Fast det var jag som behövde en hjälte. Jag var aldrig mobbad men som alla fjortonåringar var jag svag och utsatt och ständigt mot väggen av rädsla. Som alla högstadiekids. För de blonda tjejerna som idrottar och alltid är på bra humör och förstår allting bara ljuger.
Nu tappade jag bort mig, men om det nu ska vara som på film, om jag ska vara den obekväma, fumliga anti-hjältinnan, så bara pratar jag på och flyter ut när jag ska förklara någonting för dig, tills jag tillslut kommer på mig själv och går direkt till poängen, vilken är… Att jag inte vet vem du är, och du kanske bara är en ganska liten biroll, men jag behöver händelser i mitt liv. Så Hej, fast antagligen inte alls Hej eftersom du aldrig kommer höra av dig igen och sen kommer jag inte att se dig mer.
/Tina/Sejdeln/Misslyckat rödvinsdrickande