.doc #2

Hej,
Livet är kanske inte som på film, som du sa, eller så är det det, och kanske är du den där ganska lilla birollen som får hjältinnan att ifrågasätta vad hon egentligen vill. Men i så fall skulle jag vara hjältinnan, och jag är sannerligen ingen hjältinna. När jag skulle börja högstadiet drömde jag om att stå upp för folk, försvara de svaga och utsatta, att dyka in och rädda dagen för den ensamma själ som stod upptryckt mot väggen i rädsla. Vara hjälten. Fast det var jag som behövde en hjälte. Jag var aldrig mobbad men som alla fjortonåringar var jag svag och utsatt och ständigt mot väggen av rädsla. Som alla högstadiekids. För de blonda tjejerna som idrottar och alltid är på bra humör och förstår allting bara ljuger.
Nu tappade jag bort mig, men om det nu ska vara som på film, om jag ska vara den obekväma, fumliga anti-hjältinnan, så bara pratar jag på och flyter ut när jag ska förklara någonting för dig, tills jag tillslut kommer på mig själv och går direkt till poängen, vilken är… Att jag inte vet vem du är, och du kanske bara är en ganska liten biroll, men jag behöver händelser i mitt liv. Så Hej, fast antagligen inte alls Hej eftersom du aldrig kommer höra av dig igen och sen kommer jag inte att se dig mer.
/Tina/Sejdeln/Misslyckat rödvinsdrickande