Så lämnar jag Värmland. Solvarma kattryggar jordgubbssaft i trädgårdsmöbler torra rödvinsläppar. Det känns sorgligt, som att lämna en del av sommaren. Men jag rör mig ju alltid bort så det är okej. 

Tystnaden i lupiner

Jag sover i indian-lakan i den värmländska skogen. En rödhårig katt vaktar min fotända, på morgonen kryper hon upp och spinner i mitt öra.

Jag plockar vildhallon, fingertopparna blir rosa. Jag läser i timmar och slumrar på soffan. Steker pannkakor som vi äter med hemmagjord sylt och regnet rasar och åskan mullrar. Jag låtsas att jag är frisk fast jag hostar så att jag nästan spyr. Annars är allting tyst stilla lugnt stannat.

Varför skulle jag vilja leva i nuet om nuet är helt värdelöst?

Om ett år eller två kommer det här va över. (när någon har krossat ens hjärta)

Om en månad eller två kommer det här va över. (när det egentligen borde vara vår men vintern biter sig kvar med snö och samma is på marken som man halkar på varje dag)

Om en dag eller två kommer det här va över. (när man är irrationellt grinig, högst troligt till följd av pms, och inte kan göra mycket annat än att ligga i sängen och gråta)

Om en vecka eller två kommer det här va över. (när man har åkt på en av mina superförkylningar)

Julikvällen ser på mig från andra sidan fönstret. Jag stirrar bittert tillbaka.

Allt var så idylliskt. Vi dansade på en båt medan det ljusnade och åkte ut i skärgården och åt glass och kunde äta frukost på gården.

Tills jag vaknade härom natten med feber och SMÄRTA i halsen som inte ens Zyx kunde rå sig på. Spenderar därför dessa högsommardagar i horisontalläge framför tvn. Dygnets höjdpunkt, utöver Masterchef och brittiska husletarprogram, är mina febriga drömmar.

Imorgon skulle jag egentligen sitta på ett tåg mot Värmland för att klappa katter och kaniner och äta getost och bada i sjöar. Jag antar att gamla repriser och The Real Housewives of Orange County får duga istället...

4th of July Vernon Family Style Fun Fest

Jag saknar LA så fruktansvärt, och såg 4 juli som ett tillfälle att bjuda in vänner för att dricka amerikansk öl och äta flottig mat. I något slags försök att bevara Vernon-familjetraditioner gjorde jag egen glass och stekte några grilled cheese. Balkongen var solig till sent och vi spelade ölspel där man skulle bli question bitch och rabbla stater (vi kom sällan längre än till Ohio).

När alla vänner gått hem satt jag kvar i den varma kvällsluften och skålade med mig själv över att vara precis sådär lagom amerikan. Jag får bo där men slapp växa upp där och bli hjärntvättad. Perfekta dealen.

.doc #18

Jag kan inte titta på dig. Istället ser jag ut över parken. En gräsklippare kör i systematiska cirklar och lämnar randiga mönster i gräsmattan. Jag fingrar på korken till vattenflaskan. Skruvar upp och skruvar på igen utan att dricka något. Funderar över hur dåligt det skulle vara om jag började gråta nu och någonting måste hända så jag försöker, men det kommer inga tårar. Kanske för bedövad av bakfyllan och lamslagen av absurdhet. Lika bra det.


-När du sa att du tyckte om mig. Var det så då?
-Ja, det var det. Det var det verkligen.
-Men det gör du inte längre.

Världens längsta tystnad.

-Inte på det sättet. 

Onsdagsquiz

I förra veckan sågs vi vid Katarinahissen och satte oss i solen på Fotografiskas uteservering för att gissa svaren på frågor om diverse populärkultur. Det gick inte jättedåligt men vi var en bra bit ifrån att vinna den där champagneflaskan som utgjorde förstapriset. Men jag fick boosta mitt allmänbildningsego och vandra hem i Söders sista kvällssol så det var en välspenderad onsdagskväll.

Exclusive live bloging från Vitan och sommaren

Jag sitter i parken. Jag hade slutat röka nykter, men för någon vecka sedan stod jag på jobbet och lutade mig ut genom fönstret i trappuppgången och det smakade regnig gymnasieskolgård och varm kalifornienstrand och kalla nätter utanför internatet och nostalgin drog ner mig igen. Så nu sitter jag i parken, röker en cigg då och då, jag har en hög med böcker framför mig på filten men läser ju ändå bara en av dem. Vänder ansiktet mot solen. Andas sommar och giftiga kemikalier. Jag tänker att det får vara så. De där få sommardagarna. Då får det vara hur man vill. 

Med mitt största leende

Vi går nere vid Stadsgårdshamnen och jag ber er ta en bild. Jag vill le mitt största leende för när jag ser tillbaka ska jag se att jag äntligen blev glad. Efter för många fotografier med rödgråtna ögon och svart blick ska jag stå på Stadsgårdshamnen i början av juli med mitt största leende för helvete nu är jag äntligen glad.

Som att alla de där sakerna jag förut visste att jag borde vara glad över men inte kände... Nu känns de.

Kanske orkade kroppen bara inte vara ledsen längre.

Fyra bilder om juni

 Juni var långa dagar i parker, ibland med billigt bubbel, ofta med öl, alltid med solen och sommaren och fina vänner på en filt.

 Juni var solnedgångar från balkongen i Vårberg och att sitta kvar efter att solen försvunnit ner för att luften fortfarande är ljummen.

 Juni var jordgubbar och vattenmelon och grekisk yoghurt med honung och hallon.

Juni var att komma hem på morgonen och kisa mot solen som redan stod högt och gjorde mina trötta ögon grönare än någonsin.