Har grisar börjat flyga? Har helvetet frusit till is?

Alla vet ju om att Jimmie Åkesson inte tycker om folk som snyltar på svenska folkets skattepengar. Han är väldigt noggrann (nåväl) med att räkna på vad olika personer kostar samhället, i förhållande till hur mycket de antingen urholkar eller tillför den svenska kulturen. Vid ett obevakat tillfälle skulle han kanske till och med erkänna, att personer som inte hamnar på plussidan efter den Åkessonska ekvationen "parasiterar", och egentligen borde skickas ut ur landet. OMEDELBUMS!

Därför blev jag givetvis förvånad när jag hörde talas om det senaste draget i SDs valkampanj. Jimmie, glatt poserandes mitt emellan två personer med utländsk bakgrund!!! De kanske visserligen kan ha varit födda i Sverige. Kanske har deras familj till och med bott här i flera generationer bakåt. Men ändå, fullt tydligt att det inte är svenskar, i ordets (enligt SDs ordlista) rätta bemärkelse. Och därmed lyckas Åkesson förmedla det kärvänliga budskapet, "Kolla! Jag är inte alls rasist! Jag hänger också med blattar!".

"Det här måste jag ju se!", tänkte jag och aktiverade google-fingrarna. Och se där! Där var den ju!

Ja, visst är det chockerande? Kanske förlät han deras skattesnyltande icke-svenskhet eftersom de trots allt delar hans intresse för svenska folkdräkter.

Girl douche 4 life

Ibland blir det rätt och ibland blir det fel och ibland vet en inte vad som är rätt eller fel eller ens hur det blev. Jag tycks ha en fäbless för det sistnämnda.
Och ibland sitter en på tuben klockan tre en söndagseftermiddag med glitter i ansiktet och en skrynklig systemetpåse i handen och tycker att allt känns väldigt rätt och väldigt fel på samma gång.

Så jag duschar, tar på en rosa skjorta och glömmer allt med äppelpaj, chips och sällskapsspel.

Rave on, you crazy party kids.

Jag säger inte att jag är tillbaka, jag säger bara att jag är här nu.

Här kommer jag och gör ett gästspel i dokumentationen om mig själv. Huruvida det är dags igen är ganska oklart, men fingrarna rör sig ju över tangenterna, så någon mening kan det väl finnas i det hela.

Hösten är obevekligt på intåg igen. Precis som förra året och året innan det. Skillnaden mot förra året är att den kyliga luften utanför blir mer påtaglig när en inte är helt upptagen med en söndertrasad insida. Mina kinder är fortfarande magrare än innan, men tankarna innanför dem har i alla fall börjat ljusna igen. Det är märkligt att något så abstrakt som tiden kan göra så stor skillnad. Tiden och moderna läkemedel.

Jag är på fötter igen. Något darrigt, och med mina små 36or kommer jag väl aldrig bli helt stabil, men ändå. Alla mina 169,5 centimetrar håller sig över ytan.

Om det här hörnet av cyberrymden kommer göra det återstår att se. Om så skulle vara fallet får det bli en annorlunda plats än det varit det senaste året. Kanske fler gifar på gulliga katter. Kanske tankar om värden i allmänhet. Men inte ett depphål.
     Det känner jag mig bara överjävligt jävla färdig med.

En studie i soluppgångar

Jag vaknar alldeles för tidigt igen. Jag hinner se himlen bakom takåsarna gå från mörkt blågrå till ljus pastell. Tunna moln blir aprikosfärgade.

Jag har sett många soluppgångar det senaste året. De då jag ännu inte hunnit gå och lägga mig och de då jag vaknat och tankarnas vankande fram och tillbaka i morgondunklet har gjort det omöjligt att somna om. Men nu tänker jag på andra saker. Jag tänker på jobbet och på skolan. På saker jag vill skriva. På framtiden. På feminism.

Soluppgångarna var tidigare rastlöst tunga. Nu skär det inte längre i kroppen av en ny dag.

Evil Twins

Joråsåatte... Jag lever!

2013 - "Och det lyckliga slutet gled ur min hand"

januari

Årets första minuter står jag fortfarande inklämd i en barkö på vad som skulle vara ett mansion party i Hollywood Hills. Det är ett tält i en trädgård, ljusen nerifrån LA syns genom tjocka plastväggar. Happy New Year.
     Jag åker buss med mina bästa vänner genom bergen mot San Francisco. Med apelsinodlingarna utanför fönstret antecknar jag, ”9/1-13 Jag ser fram emot livet igen.”. Vi går runt bland backar och cable cars. Vi dansar på Cat Club och de spyr på varsin sida av en buske utanför motellet, nästa morgon går vi förbi vinröda, intorkade fläckar.
     Jag är sjuk. I nästan tre veckor äter jag glass direkt ur bunken och somnar i sängen medan tvn fortfarande flimrar, jag fyller papperskassar med snorpapper.
     Det kommer varma vindar, det blir sommar. Jag går barfota i sanden, läser, lyssnar på havet. Äter bara jordgubbar.
     Jag räknar motvilligt dagarna till flytten och gråter medan jag packar mina väskor.

februari

Andra februari lämnar jag Los Angeles. Det skär i kroppen. Omställningen är svår, jag lyckas inte sova och att hamna i ett snötungt Gamleby knäcker mig, tårarna slutar inte rinna medan jag kämpar mig fram i snöovädren.
     Sen kommer jag till Stockholm och jag vill minnas att jag är glad. Jag trivs, jag får hångla och äta bullar med någon jag saknat, jag kan äntligen få rödvinsläppar med alla mina vänner och jag ser till att börja om. Håret landar i en hög på golvet.

mars

I mars stormar det utanför fönstret i Vårberg. Han säger att det här huset kommer rasa i natt och jag tänker att det här huset kanske inte blir det enda som rasar.
     Jag kämpar så hårt för saker jag inte längre brinner för. I buss fram och tillbaka till Gamleby, genom sena nätter och hopplöst gråa dagar. Stressen hänger som tunga moln, mars är ett vakuum, en transportsträcka, bara någonting jag måste ta mig igenom för att komma ut på andra sidan.

APRIL

I april går det inte längre. Musiken tar slut i otakt med oss och en affisch släpper demonstrativt från sina fästen ute i hallen. Jag åker till Göteborg, jag letar efter våren men hittar bara måsar och regn.
     Jag fyller år och gråter traditionstroget på golvet klockan halv fem på morgonen. Jag dansar sent på en fest i Sickla, golvet gungar under mig. Aprilluften är fortfarande kall över ryggen men morgonen kommer tidigare och det är äntligen sol på första morgonbussen hem.
     När april blir maj stämmer vi tillsammans med en musiker och en Hollywood-skådis in i födelsedagssång och jag vinglar hem på tunnelbanan med oknutna skor.

MAJ

En sista gång åker jag bakfull ifrån Gamleby. Vi har slutat och sagt hejdå och jag har gråtit utan att förstå över vad. Kanske av lättnad. När jag kommer hem är jag utkastad i livet men ser bara sommaren. Evighetsvintern är äntligen slut och vi börjar dricka öl på gräsmattor och uteserveringar igen. Jag åker till Värmland och lever sommaridyll, går barfota i gräset och äter frukost vid trädgårdsmöblerna, klappar katter och lyssnar på åskan. Jag åker vidare mot Göteborg och vi går på festival på den soliga skärgårdsön. Det är öl och dans och äventyr hela natten och hångel som smakar rödvin och cigaretter.
     När jag kommer hem till Stockholm har jag magsjuka och framtidsångest.

JUNI

Juni börjar med ljummen luft och en tetra vin i blodomloppet. I en vecka lever jag i solen och barbent genom varma nätter. När den är över har jag knutit handen i fickan och skrikit högt i hissen. Gråtit ovanpå täcket tills det ljusnar. Men det är inte det jag minns när jag på söndagen står på balkongen och ser blixtarna som bråkar över Vårberg.
     Jag jobbar i tre veckor. Under långa dagar sopar jag golv, bär fotoutrustning, målar fonder. Det blir midsommar och jag påminns plötsligt om sådant som svidit det senaste året, men mina vänner är där och håller i mig och det blir sista gången det gör ont. När juni börjar ta slut dansar jag på Högdalstoppen i soluppgång och känner mig äntligen lycklig på riktigt. 

JULI

Jag går runt och är glad och lätt i kroppen. Det är så skönt att se mig själv le och veta att det är på riktigt. Vi ligger hela dagar i solen vid Smedsuddsbadet, vi åker ut i skärgården, vi tar kvällsdopp i Mälaren. Äter middagar på balkongen och i parker. Jag och Baba tar en buss till Göteborg för att dansa till Håkan på en båt till klockan fem på morgonen och bada i saltare vatten. Allt är väldigt västkustidylliskt fram till att jag blir sjuk. I flera dagar ligger jag ensam i Majorna och snorar och febersvettas. Tillslut trotsar jag min kropp och åker upp till Värmland. Jag hostar tills jag nästan spyr och sen äter jag vildhallon och getostpaj, läser i timmar med en katt i knäet och badar i en sensommarvarm sjö.

AUGUSTI

När jag kommer tillbaka till Stockholm är det fortfarande högsommar. Jag äter frukost i solen och får snefylla i skogen. Sedan är varje dag en ny fest, sommaren verkar aldrig ta slut. En sen lördagsnatt sitter jag i soffan på Debasers uteservering och bredvid mig sitter plötsligt någon med ögon jag förlorar mig i och armar som ska hålla om mig hela natten. Sen ser jag mig själv falla handlöst men lyckas inte göra någonting åt det. När jag står på nattbussen hör jag honom bakom bruset av onsdagsfulla människor, ”jag tänker på dig hela tiden”. Ändå kommer slutet vi båda visste om från början och vi gråter på marken under Skanstullsbron.
     Jag åker till Ronneby där småstadsluften aldrig har känts mer kvävande, men de som alltid funnits där finns även nu, låter mig älta över vin och håller om mig vid havet. Jag springer i morgondiset och gråter i den första solen.
     I Stockholm försöker jag andas normalt men allt kommer ikapp mig, vi sitter länge på en balkong i ösregn, hans huvud vilar mot mitt och vi går sönder en gång till. Jag springer igen men nu mitt i natten över Östermalm.
     Den sista augustikvällen står jag framför Håkan Hellström när han sjunger att det är för sent för kärlek, och det är klyschigt och vackert och gör så fruktansvärt ont.

SEPTEMBER

September börjar i ett suddigt mörker. Jag sover nästan ingenting alls, jag lever på kaffe, cigaretter och ledsenhet, på något sätt lyckas jag sitta hela dagar på caféer och skriva, och få mina ben att röra sig framåt. Min mamma kommer till Stockholm för att hålla om mig och vi pratar länge vid frukostbordet över för mycket kaffe. Storasyster kommer också, vi äter ost och delar gamla kärlekshistorier och jag somnar på det hårda vardagsrumsgolvet.
     I ett försök att göra tillvaron ljusare färgar jag håret blont. Det blir närmast gult, och jag går på maskerad som Margot Tenenbaum för att få vara olycklig och röka för många cigaretter. Det slutar med att jag spyr i First Aid Kits diskho.
     Jag försöker fylla det tomma med desperat dans och att kyssa de jag inte borde. När september nästan är över är jag tillbaka i en soffa under Debasers sista natt. Det är kall höstluft nu men hjärtat börjar tina lite när jag somnar bredvid någon i mjuka täcken i Hägersten. Dagen efter lämnar jag Vårberg för Kungsholmen och tänker att här uppe bland takåsarna borde luften bli lättare att andas.

OKTOBER

I oktober är höstlöven äntligen fina, jag går till tunnelbanan med ett försiktigt leende på morgonkyssta läppar. Jag sitter på redaktion och skriver texter om fritidshus och det känns rätt. Jag möter Jimmy i köket på morgonen när vi båda skyndat hem innan jobbet. Vi plöjer Sex and the City, Ben & Jerry’s och skvallrar om dejter.
     Kajsa och Jasse hälsar på och vi dansar till Vit Päls och dansar ut Vårbergslägenheten och höstsolen glöder. Jag åker till Göteborg men ser väldigt lite mening i allting och går alltid hem innan stängning.
     Jag är lite närmre att bli lugn i hjärtat igen men en sen kväll i en lokal utanför tullarna möter jag en blick i trappan som river upp det den senaste månaden har lyckats laga.

NOVEMBER

Jag försöker leda bort mina tankar med praktiska saker, men många dagar måste jag skynda ner för Sankt Eriksgatan när tårarna trycker bakom ögonen och någonting bråkar i bröstkorgen. Jag släpper ut det på hallgolvet.
     Jag blir full på gala med jobbet och trivs så bra. Fyllan fortsätter genom helgen och från en hemmafest i Hornstull skyndar jag mig hem mot Fridhemsplan. Han möter mig på trottoaren vid Sankt Göransgatan.
     Vi pratar om det som varit och det som inte kan bli, vi sover nära och nästa morgon säger jag att det är sista gången vi ses. Jag lutar mig långt ut genom fönstret för att se hans rygg försvinna uppför gatan, sedan gråter jag ner på den dammiga parketten.
     Resten av månaden blir en väntan på att det ska sluta göra ont.

DECEMBER

Början av december flyter trögt fram, jag håller mig mer eller mindre frivilligt hemma under tjocka täcken i den kalla lägenheten. Det blir min sista dag på tidningen och jag lämnar redaktionen på Sveavägen med tungt hjärta. Jag greppar efter något att se fram emot och bokar en amerikaresa tillsammans med vänner.
     Jag dansar på svartklubbar, det blir korta återföreningar med personer jag trodde jag lämnat.
     Precis innan jul står han utanför min dörr igen och det är som om de senaste månaderna inte har hänt.
     Jag tror att jag är glad när jag tar tåget till Värmland, men fast jag klappar kattungar och är omgiven av de som är så nära gråter jag hela julen och är så fruktansvärt trött. Det är en lättnad att komma hem till Stockholm. Sara hälsar på och mycket är fint, men det är i slutändan en uppslitande helg.
     Dagen innan nyårsafton sitter jag i väntrum C på S:t Eriks vårdcentral och undrar vad som hände.
     2013 tar slut på kajen i Hammarby Sjöstad. Elsa är min nyårskyss och vi lovar att nästa år ska bli bättre. Jag vågar inte hoppas men är redo att lämna 2013, det fina och det fula, bakom mig.

Det blir juni igen.

Halva januari har gått och jag försöker fortfarande skriva en årssammanfattning av 2013. Det är svårt den här gången. Det är mycket som skaver, det fina för att det känns så långt borta och det fula för att det fortfarande gör ont. Jag minns ingenting och alldeles för mycket för att kunna ordna tankarna i meningar. Mellan oktober och december finns så gott som inga bilder. Utöver några brusiga mobilögonblick saknas bevis.

Jag har kommit till juni. Det är ändå halvvägs. Och när jag läser om de där varma dagarna när det bara fanns öl och gräsmattor och bara ben så blir jag ändå lite hoppfull. Det kommer bli juni igen. Juni och sommaren finns på riktigt. Det blir juni igen.

En random bild:

Ariana från minns-inte-ens-namnet-på-agenturen, Los Angeles, januari 2013

Om sådant jag knappt vågar säga men säger ändå

Låt mig erkänna att 2014 inte har fått någon toppenstart. Att en ens skulle kunna förvänta sig en toppenstart på året när året startar i januari. Det är mörkt och kallt och just nu blåser det runt snöflingor bland takåsarna på Kungsholmen.
     Och, just det, så är jag deprimerad också. Ja, förlåt, det blir ju lätt lite märklig stämning när en säger det, trots att var och varannan människa käkar antidepressiva. Nu då även jag.
     Jag ska på drinkparty i helgen. Eftersom jag precis är i invänjningsfasen av min medicin, mina antidepressiva (märklig grej för någon som inte ens vill använda nässprej eller knappt Ipren när jag har huvudvärk), så kan jag inte dricka alkohol, och jag ser framför mig hur jag generat vänder ner blicken vid frågan om varför jag inte dricker, mumlar något om medicin och hoppas på att följdfrågor ska utebli. För en vill ju inte bli stämplad som ledsen. Ledsna personer är livsfarliga.

Eller. Nej?

En person jag knappast kände beskrev det en gång som att ”många dagar kämpa med saker som att hålla fast huvudet på kroppen och att gå upp ur sängen. För mig, ingenting dramatiskt och uppseendeväckande, men väldigt gällande och villkorsdikterande”. Ett avslappnat konstaterande. Ja, det är ju så.
     Det är ingen big deal, men det är. Och det får vara. I alla fall under tiden som en kravlar sig upp ur det där ledsna hålet en råkat ramla ner i.

Så, så är det. Jag är fortfarande samma person, fast nu med lite mer muntorrhet och en tablettkarta i väskan. Livsmål och nyårslöften får stå lite åt sidan i år. Först ska jag bli glad och lugn i hjärtat.
     Om jag sedan lyckas lära mig Bohemian Phapsody utantill på vägen får det vara en extrasuperbonus.

Hur en överlever januari

Storasyster ba', "Ha läppstift!"

Mamma ba', "Ät mycket frukt och grönt!"

Jag ba', "Okej!"

(ursäkta epilepsi-gif)