4th of July Vernon Family Style Fun Fest

Jag saknar LA så fruktansvärt, och såg 4 juli som ett tillfälle att bjuda in vänner för att dricka amerikansk öl och äta flottig mat. I något slags försök att bevara Vernon-familjetraditioner gjorde jag egen glass och stekte några grilled cheese. Balkongen var solig till sent och vi spelade ölspel där man skulle bli question bitch och rabbla stater (vi kom sällan längre än till Ohio).

När alla vänner gått hem satt jag kvar i den varma kvällsluften och skålade med mig själv över att vara precis sådär lagom amerikan. Jag får bo där men slapp växa upp där och bli hjärntvättad. Perfekta dealen.

.doc #18

Jag kan inte titta på dig. Istället ser jag ut över parken. En gräsklippare kör i systematiska cirklar och lämnar randiga mönster i gräsmattan. Jag fingrar på korken till vattenflaskan. Skruvar upp och skruvar på igen utan att dricka något. Funderar över hur dåligt det skulle vara om jag började gråta nu och någonting måste hända så jag försöker, men det kommer inga tårar. Kanske för bedövad av bakfyllan och lamslagen av absurdhet. Lika bra det.


-När du sa att du tyckte om mig. Var det så då?
-Ja, det var det. Det var det verkligen.
-Men det gör du inte längre.

Världens längsta tystnad.

-Inte på det sättet. 

Onsdagsquiz

I förra veckan sågs vi vid Katarinahissen och satte oss i solen på Fotografiskas uteservering för att gissa svaren på frågor om diverse populärkultur. Det gick inte jättedåligt men vi var en bra bit ifrån att vinna den där champagneflaskan som utgjorde förstapriset. Men jag fick boosta mitt allmänbildningsego och vandra hem i Söders sista kvällssol så det var en välspenderad onsdagskväll.

Exclusive live bloging från Vitan och sommaren

Jag sitter i parken. Jag hade slutat röka nykter, men för någon vecka sedan stod jag på jobbet och lutade mig ut genom fönstret i trappuppgången och det smakade regnig gymnasieskolgård och varm kalifornienstrand och kalla nätter utanför internatet och nostalgin drog ner mig igen. Så nu sitter jag i parken, röker en cigg då och då, jag har en hög med böcker framför mig på filten men läser ju ändå bara en av dem. Vänder ansiktet mot solen. Andas sommar och giftiga kemikalier. Jag tänker att det får vara så. De där få sommardagarna. Då får det vara hur man vill. 

Med mitt största leende

Vi går nere vid Stadsgårdshamnen och jag ber er ta en bild. Jag vill le mitt största leende för när jag ser tillbaka ska jag se att jag äntligen blev glad. Efter för många fotografier med rödgråtna ögon och svart blick ska jag stå på Stadsgårdshamnen i början av juli med mitt största leende för helvete nu är jag äntligen glad.

Som att alla de där sakerna jag förut visste att jag borde vara glad över men inte kände... Nu känns de.

Kanske orkade kroppen bara inte vara ledsen längre.

Fyra bilder om juni

 Juni var långa dagar i parker, ibland med billigt bubbel, ofta med öl, alltid med solen och sommaren och fina vänner på en filt.

 Juni var solnedgångar från balkongen i Vårberg och att sitta kvar efter att solen försvunnit ner för att luften fortfarande är ljummen.

 Juni var jordgubbar och vattenmelon och grekisk yoghurt med honung och hallon.

Juni var att komma hem på morgonen och kisa mot solen som redan stod högt och gjorde mina trötta ögon grönare än någonsin.

Nu jävlar, sommaren

Så kom den till slut. Ledigheten. Min något ofrivilliga men åh så efterlängtade semester. Min tid "mellan jobb".

Markerade övergången genom att så fort jag kommit hem från jobbet idag byta de svarta tighta jeansen som redan sedan första veckan på jobbet prytts av en stor, vit och till råga på allt fågelbajsformad målarfärgsfläck, mot shorts, och satte mig demonstrativt med datorn för att göra INGENTING.

Ingenting ska jag givetvis inte göra hela sommaren. Nu tänker jag att jag kan göra alla de där sakerna jag inte kunde göra medan jag jobbade. Typ, duscha utan att vara stressad över att jag måste sova innan jag måste gå upp och åka till jobbet igen. Laga riktig mat. Läsa. Lyssna på sommarprat ute på balkongen istället för på tunnelbaneperrongen. Se andra stadsdelar än Vårberg och Västberga.

Ska man ta ut svängarna ännu lite mer tänker jag att jag kanske kan fotografera lite(!!!?). Stämma gitarren. Laga något från den milslånga listan av recept jag samlat men aldrig testar.

Jag ska sitta med bara fötter i gräs och jag ska äta jordgubbar och jag ska dansa hela nätter i skogsdungar och jag ska äta glass och ignorera slängen av laktosintolerans jag kan känna komma krypande. Jag ska kötta sommar så jävla hårt.

Börjar med att koka några färskpotatisar och steka upp basilikapuckar jag köpte på Citygross i söndags. Det får räknas som riktig mat. Tills vidare.

När man hittar något man hade tappat bort

Juni har varit fint ändå. Den lämnar mig omotiverat glad, vilket skrämmer mig tills jag kommer på att det kanske inte är omotiverat. Jag kanske äntligen bara känner något.

När jag dansar med mina vänner högst upp på en kulle, hela natten som aldrig blir mörk, in i gryningen, genom högt grönt gräs i motljuset av den första morgonsolen.
När jag kommer hem och fortfarande är lycklig och dansar själv med ansiktet mot den nya sommardagen.
När jag vandrar genom förorten, köper jordgubbar och plockar blommor längs med vägkanten, umgås med mig själv, tänker, känner, ler.
När jag får äta min middag ute på balkongen och lyssna på en knastrig radio.

Då känner jag något. Det där i bröstet och magen som ständigt rör sig uppåt, som jag inte känt på så länge och kanske trodde att jag hade tappat någonstans på vägen.

Är jag lycklig nu?

Pumpkin Pie

Nästa midsommar tänker jag på något annat

Under midsommarhelgen äter vi alla måltider på balkongen, även när det egentligen är för kallt. När jag vaknar på morgonen ligger Jasse bredvid mig, skavfötters i sängen, och några meter bort Kajsa och Moa. Vi dricker vin i skymningen, ni tänder era cigg tillsammans. Jag ser på och tänker på hur mycket jag tycker om er.

Kanske är det för att ni är här som jag vågar rasa, när jag vet att någon kan plocka upp mig. Det finns ingen logik för jag är egentligen okej, men ni låter mig sitta kvar på balkongen en stund extra, talar om att jag inte måste någonting, säger att det inte gör någonting för alla är fucked up.

Sedan kan jag skratta igen. Jag kan äta jordgubbstårta och prata med mina vänner och dricka öl och sjunga med till musiken. Jag kan gå samma gator, stå på samma takterass, vakna i samma lakan utan att låta mig ägna det en tanke. Jag drömmer att jag saknar LA så att jag gråter, men när jag vaknar är ni där och mitt liv är där och en sommar som inte är tungt blygrå är där och jag minns att jag trivs ganska bra.

I år vänder det och blir ljusare.