Och jag spyr.

Och så kommer det till slut bara ut. Väller. Kaskader av magsyra och senaste tidens fulhet. Det ser ut som salladsdressing. Hejdlösa duschar av olycka och dåligt tuggad paprika. Rakt ner i First Aid Kit's diskho.

Nej, hur länge ska vi ge det den här gången? Innan jag måste woman up och get over it och kräla upp ur det här jävla hålet?

Rimliga förslag lämnas i kommentarsfältet.

Obs! Tips!

Jag föredrar att vara full eller bakis. Så att jag, när folk lite casual frågar hur det är med mig, slipper ljuga och säga att det är bra.

Är jag full kan jag säga, "Uääääw jag är full".
Är jag bakis kan jag säga, "Uäääw jag är bakis".

Snygg avledning va?

Och dagarna går.

Igår såg jag Arga Snickaren äta en hamburgare i Björns trädgård, han såg hemskt arg ut. Idag såg jag Superstylisten Jonas, han hade shorts. Varje dag lyckas jag titta på klockan exakt 13.37. Mina texter blir knäppare och knäppare. Eller så är det jag. Skillnaden är nog hårfin.

Ett par hånglar på bänken utanför. Jag väser tyst för mig själv. Get a room.

Det har gått en vecka. Eller två. Egentligen fem sedan jag insåg att jag var förstörd.
Jag är gärna för kärleken så länge jag själv slipper ha någonting med den att göra.

Och jag kan inte sova (andas)

Att det är så svårt att sova. Att lungorna vägrar expandera ordentligt.
Klockan blir ett, klockan blir två, jag tar ett glas vin, jag tar två glas vin. Klockan blir fyra och jag tar en cigg på balkongen och Vårberg är alldeles tyst förutom någon som äckelharklar sig nere på gården och inifrån stan stiger ljuspelare som landufon.
När jag somnar är det med lampan tänd och huvudet djupt begravet i tjocka täcken.

"Imorgon är en ny dag" -Aäe fan, påminn mig inte...

Sommaren slutet kärleken

Jag önskar att du satt mitt emot mig på balkongen. Det gjorde du aldrig. Men det hade varit fint. Kanske hade höstvinden känts mindre kall då.

2 september. Detta fruktade jävla datum. Jag vaknar 04.02. Om två timmar är det slut. Det är det ju egentligen redan, men fysiskt avstånd är ändå alltid fysiskt. Jag vet.
05.47, jag skickar ett sista hejdå.

Visst hinner mycket hända på tre veckor. Två hjärtan hinner gå sönder, luften hinner bli kallare och sommaren hinner ta slut. Du hinner viska på nattbussen, jag tänker på dig hela tiden.

Loveletters to V. Jag sitter hela dagar på Louie Louie. Beställer aldrig något annat än kaffe, när jag går därifrån är jag alltid alldeles darrig. Jag skriver historier om allt annat än oss, vissa är så mycket oss att jag skäms. Ibland några rader om dig, men det blir aldrig mer än så. Några rader.

Vi blev aldrig mer än några rader men det var jävligt episka rader.

Jag sover för lite, vaknar sällan senare än 05.59. Om det händer beror det enbart på att jag kl 05.59 fortfarande inte har gått och lagt mig.

Idag vaknade jag halv fem. Stirrade rastlöst upp i taket någon timme innan jag gav upp. Det är ju åtminstone fin utsikt när solen går upp över Vårberg... Jag vet inte ifall jag har feber, om jag är trött eller bara har blivit knäpp. Det kanske kvittar vilket.

Sommaren 2012 ringde. Hen ville ha sin misär tillbaka.

Jag vågar inte skriva någonting just nu.

Men jag lever i alla fall. Om än farligt.

Så lämnar jag Värmland. Solvarma kattryggar jordgubbssaft i trädgårdsmöbler torra rödvinsläppar. Det känns sorgligt, som att lämna en del av sommaren. Men jag rör mig ju alltid bort så det är okej.