Dricka brunn

Nu för tiden aktar jag mig i regel för att rota för mycket i sådant som har varit. Det kan krävas så lite för att råka snubbla in bland gamla känslor och sinnesstämningar igen. Det förflutna börjar flyta, simmar omkring uppe vid ytan där en tvingas stirra på det.

Men igår offrade jag mig. Dök ner i minnesbrunnen, inte att förväxlas med mimersbrunnen (det har sagts mig att en bör leva i nuet men även känna sin dåtid för att förstå sin nutid, kan någon förklara var gränsen går mellan vad jag bör glömma och drömma?), och drog upp långa, leriga lik som jag precis börjat begrava. De luktar januari och februari och mars och ångest.

När jag var klar hade jag en nästan färdig årssammanfattning, tog två Atarax och somnade.

I am social – 1

Som ni ser är proportionerna mellan antal tweets och följare på gränsen till pinsam. Obegripligt. Jag är ju jätterolig?

Stormen Alexander

Det har hittills funnits fyra stycken Alexander i mitt liv. Den första var med på samma busscharter till Paris som jag och mamma åkte på när jag var tolv. Han var det snyggaste jag hade sett och jag vågade inte säga ett ord till honom. Den andra var jag ett tag hopplöst kär i och den tredje ville jag ett tag hopplöst gärna vara kär i, men det var just det - hopplöst.

     Den fjärde gick jag ofrivilligt hem med igår. Han trängde sig på och hängde efter hela vägen hem till dörren. Längre kom han inte. Han fick vara kvar där ute och snöa och blåsa för sig själv.

Fast visst är vi alla i slutändan alltid ensamma i oss själva

Jag fick för ett tag sedan förslaget om att få terapi via nätet. Jag sa ganska direkt att det var otänkbart för mig. För att jag känner mig tillräckligt ensam som det är. Jag tycker om att gå och träffa en riktig människa. Även om jag sällan lyckas uttrycka exakt vad jag menar finns det något tröstande i att låtsas att personen i den andra fåtöljen förstår mig och inte bara bryr sig för att hen får betalt för det. Det sista sa jag inte.

Med tanke på hur ofta jag omger mig med människor jag tycker om, är det märkligt hur ensam jag kan känna mig ibland, och att jag trots det för allt i världen inte kan se mig leva nära inpå någon annan.

Någon annan nära inpå mig.

Istället letar jag likheter i min katt, mellan henne och mig. Noterar varje litet tecken som skulle kunna tyda på att hon tycker om mig på riktigt och inte bara för att jag ger henne mat och plockar bort bajset från hennes kattlåda. Tecken på någon samhörighet. På en lite mindre ensamhet.

Istället för att skriva på en artikel jag precis sålt in, ta hand om disken i köket eller läsa en bok, tyckte jag igår kväll att det var väldigt brådskande att göra ett personlighetstest på nätet. ”Vilken personlighetstyp är du?”. Jag var väldigt väntat övervägande introvert. Det hade jag inte behövt ett personlighetstest för att konstatera. Det har min introverta personlighet analyserat fram för längesedan.

Och kanske är ensamma personers problem att de har alldeles för mycket ensamtid till att reflektera över sin ensamhet.

Kort sammanfattning av en ganska händelselös vardag

Ja, jag hänger liksom mest med min katt och skriver mina fritidshus-artiklar. Går ut i snitt en halv gång per vecka och hånglar ungefär en gång i månaden. Stockholm är hopplöst grått och snart är året slut.

Här är en bild där det ser ut som att min katt räcker fuck you:

Tills vidare.

Kartlagd

Envis, skör, mörk, analytisk, nyfiken, smart, inte-så-jättedestruktiv-ändå. Min personlighet har analyserats av diverse psykologer, min identitet har delats in i tårtdiagram, olika delar av mig får olika stora bitar av pajen.

Ändå är jag fortfarande inte helt på det klara med vem jag är. Det enda som känns klart är att människor överlag är lite för komplexa för att min redan upptagna hjärna ska orka processa konceptet IDENTITET.

Because girls

Bilder brutalt snodda från min Pinterest.

"Kommer ut"

Här sitter jag och äter en fullvärdig frukost.
     Visst låter det normalt? Mm, men för inte så längesedan hade "mängden" jag tuggar i mig just nu - två knäckebröd och en skål yoghurt med müsli - gett mig ångest. De värsta dagarna var det ungefär så mycket jag åt på en hel dag. Vissa dagar kunde jag "komma på" att, oj, nu var det visst 24 timmar sedan jag åt sist. Så då väntade jag några timmar till. För att se hur länge jag kunde gå utan att behöva äta. 26 timmar. 28 timmar.

Det var inte meningen att jag skulle bli ätstörd. Jag mådde bara väldigt, väldigt dåligt. Psykiskt kände jag mig tom inuti och ville att det fysiska skulle matcha. Och visst börjar en efter ett tag känna sig ihålig när en inte äter. Kroppen började kännas svagare, det kändes skönt. Jag var ju svag. Jag drömde ofta att mina ben inte bar mig. Jag trillade ihop och hade inte kraft att resa mig.

Jag hade tur som hade en läkare som, fast att jag bara låg precis på gränsen till underviktig, fortfarande fick min mens och varken hetsåt eller spydde, bestämde sig för att remittera mig till ätstörningskliniken. Jag ville inte alls (då skulle jag ju så småningom bli tvungen att börja äta igen), men han sa att nu skickar jag den här remissen i alla fall så får du bestämma själv ifall du går dit eller inte.

Jag gick dit och blev diagnosticerad med "Ätstörning UNS 4". UNS – Utan Närmare Specifikation. Du är alltså sjuk, men det är ingen som har brytt sig om att namnge din sjukdom.

Kanske är det därför vissa läkare fortfarande tror att så länge du inte är anorektisk eller bulimisk, är du inte heller ätstörd. Då är det bara till att börja äta igen. Kanske var det därför jag, när någon först nämnde Stockholms Centrum för Ätstörningar tänkte, nej men herregud SÅ illa är det ju inte jag är ju inte ÄTSTÖRD. "Fast du äter ju inte?". Nej men jag är ju inte ÄTSTÖRD.

Jo, jag var ätstörd. Jag är ätstörd. Nu kommer jag ut som ätstörd.
För att jag är trött på att skämmas, för att jag är trött på att vara sjuk, men kanske mest för att det pratas alldeles för lite om det här över huvud taget.

Jag har tänkt att jag ska skriva en artikel om det. Jag måste ju försörja mig, och eftersom jag har privilegiet att bestämma lite själv vad jag ska försörja mig på, kan jag ju välja något jag själv tycker är viktigt.
Så, poängen med hela den här ranten. Om någon har något tips av något slag - infallsvinklar, folk att intervjua, publikationer, whatever - är de mer än varmt välkomna. Jag inser att det är typ 10 pers som läser min blogg nu mera, om ens så många orkar läsa hela den här långa texten. Men whatevz likz, det är värt ett försök. En kan kommentera eller maila vernon.tina@gmail.com.

Nu ska jag tugga vidare på min fullvärdiga frukost.

"Nu sitter han där på hennes hjärtkammare och vampyrer är så svåra att bli av med när en väl har fått dem på halsen"

Nej, jag skriver inget pre-teen vampyrepos, jag kunde bara inte låta bli den ordvitsiga referensen. Jag är väl helt enkelt bara barn av min tid med en förbehållslös kärlek till både ordvitsar och populärkulturella referenser.

Det är ungefär det jag gör nu för tiden. Hänger med djur, läser och skriver. Kanske är det vad de kallar livskvalitet. Av erfarenhet vet jag att jag kommer tröttna på det också, men låt mig njuta av det goda så länge det varar.

Hasta la vista, baby.