San Fran Hippie Mixtape

Jag for vidare genom Amerika. Med buss mot San Francisco. Jag och min andra familj hyrde en ganska ful lägenhet ovanför en Jazzklubb i Mission. Vi vandrade runt i backar och vind.

Instax greetings from San Francisco

Jag vill inte ha någon Hugo Task

Om kvällarna läser jag om stackars Ester Nilsson som inte har lärt sig någonting sedan Hugo Rask (obs det är inte Roy Andersson som är Hugo Rask, det är varenda jävla fuck-up-douche som någonsin vandrat den här stadens gator), utan fortsätter döda sig själv över någon Olof Sten, och jag tänker att det skulle bara VÅGA valsa in någon jävla dude och fucka upp mig nu när jag äntligen funnit lite balans. Du muckar fan inte med balansen! Jag undanber mig i nuläget all form av bergochdalbaneåkning. 

Efterlyses:

Meningen med livet
Uppskattad storlek på universum
Fakta på vad som händer efter döden

Los Angeles Love

I slutet av april åkte jag på Amerikaresa. Första veckan bodde jag på Anna-Lisas och Eugenes soffa i Silverlake, där jag vill minnas att det var sol och varmt mest hela tiden och vi åt frukost på caféer och drack drinkar på tak och jag brände mig sönder och samman när jag låg och läste och tittade på Stilla Havet.

Instax greetings from LA

2014 - Andra halvan - Harsh realm

I tid till en endagsfestival i början av juli kom sommaren tillbaka, länge satt vi i gräset under äppelträden vid Rosenhill, drack öl och klättrade upp för de mossklädda stammarna, följde flamingos över en åker och genom en skog och ner till ett vatten tills det var morgon igen och solen lös över en skräpig tunnelbaneperrong på Brommaplan.
     I Göteborg var det tropiska nätter och vi dansade på båten som vi alltid gör i juli. Någon följde med mig hem och pratade om pop med måsskrik utanför fönstret. På morgonen drack vi kaffe innan han gick och jag kommer aldrig minnas vad han hette.
     Jag och Kajsa tog ett skakigt tåg till Värmland för att klappa katter och läsa i solen och bada i insjöarna. Tillbaka i Stockholm dröjde högsommaren kvar, jag gick i samma kläder hela helgen, jag hade torrt gräs i håret och benen var smutsiga av att sitta i parker och vandra genom skogen till svartklubbar, men de kunde vara bara hela natten. Barbent, smutsig, full och glad.

När jag tänker på augusti tänker jag på sängen som jag flyttade till fönstret, där jag sedan låg på svala lakan och såg upp på molnen som seglade förbi. Jag tänker på att dansa fram till morgonen i olika skogsdungar, på att sedan hångla på tunnelbanan hem och gå och lägga sig först inpå förmiddagen. Under en tid tar jag ibland pendeln till Kungsängen och ser dåliga skräckfilmer och röker från balkongen på åttonde våningen (det är Alexander III).
     Kanske är det under den här perioden jag köper massa växter som senare kommer vissna. Det blir kyligare i luften och under sommarens sista ryck, Popaganda, skiner visserligen solen men alla vet att det är slut. Precis som allt tar slut. Vit Päls gör sin sista spelning och Elsa lämnar Stockholm, det gör lite för ont att säga hejdå på krönet i Götgatsbacken.

Fast det är september färgar jag håret lila och går på skogsrave. Men jag lämnar laserljusen och följer med till Körsbärsvägen. Kanske är det det doucheigaste jag gjort, men kanske orkar jag där och då inte bry mig om det. Dagen efter åker jag hem med glitter över hela ansiktet. Sedan skaffar jag katt. Hon kommer hem till mig samma dag som riksdagsvalet, och tur är väl det, för mjuk päls och rosa trampdynor kan vara det enda som åtminstone lite grann lyckas lindra smärtan efter valresultatet. Och plötsligt föredrar jag att stanna hemma med en spinnande katt på magen framför att ramla in genom dörren fram emot tidig morgon om helgerna.

Jag hade knappt skrivit en rad på hela sommaren, och jag misstänker att det var hösten, luften som luktade någonting jag kände igen, för i oktober sätter jag mig och börjar knappa på tangenterna, dokumenten i mappen blir fler och minnen rotas runt i, rivs upp, plockas ut, granskas, förskönas, överdrivs, censureras. Ett tag är jag farligt nära att fastna i dem, men det går över, det har jag ju lärt mig nu, att det går över. Oktober går också över, surrealistiskt fort, plötsligt är den alldeles strax slut och jag står själv på Debaser Strand och ser Vulkano banka bestämt uppe på scenen. Röker en cigarett och tar tuben hem.

Det där projektet, under värmelamporna på Gröna Lund, jag drar och vrider och vänder på det. Får senare panik över att det nu måste vara på riktigt, nu måste det bli, point of no return. Vinterkylan motar mig tillbaka in i lägenheten när jag väl försöker lämna huset. Bara ibland lyckas jag, oftast under sena kvällar, kvällar med insmugglad öl på mörka dansgolv. Vi utforskar gröna linjens krogutbud, jag och David och resten av söderortsfolket. Ett välkommet avbrott i annars monotona rörelser mellan Söders barer och betongen under bron. Ett besök av Kajsa och dans på en Yelle-konsert blir ljuspunkter i november som annars är så fruktansvärt mörkt och grått.

I december är jag så trött men kanske allra mest fattig. Jag stannar hemma och jobbar och klappar katten, försöker skapa rutin men sover för länge om morgnarna. Abrahamsberg är nog hopplöst grått och jag måste ha lampan tänd hela dagen. Vissa dagar går det bra. Jag säljer in en första, egen artikel och gör intervjuer. Vissa dagar går det dåligt. Jag gråter på köksgolvet och tänker att allting alltid kommer gå åt helvete.
     Jag sätter Mogg i en bur och vi åker till Göteborg. Kajsa och hennes soffa till sent in på natten. Andra Lång och Järntorget i decemberkyla. När jag är färdig med Göteborg och kommer hem till Stockholm är året nästan slut. Jag skurar golvet (städar bort all gammal smuts), färgar håret lila (täcker över det trista) och årets sista timme börjar nog i en busskur på Ringvägen där jag och Elsa skickar en Törley-flaska mellan oss, röker några cigaretter och konstaterar att det är helt rätt. Att det är vi två som sitter där tillsammans.
     2015 vaknar jag med Elsa bredvid mig och Mogg vid hennes fotända och vill nästan gråta över hur fint det är.

Gult som solen

Idag är det 2015. Igår var det 2014.
Tiden, en så märklig grej. Redan i morgon kommer vi kunna säga att, det var minsann inte igår en skrev en fyra istället för femma i datumanteckningarna.

Jag har vad som tydligen är en psykisk störning, och ser siffror i olika färger. 5 är gul. Jag tänker därför att 2015 rimligtvis borde bli ett ljust och soligt år. Gult som solen. 2014 hade en mer blågrön nyans. Blågrönt är också fint. Men symboliserar kanske snarare lugn och vila än strålande lycka. Nu är jag tveksam till ifall jag tror på en sådan sak som strålande lycka, men jag tror i alla fall på solen och vet att jag generellt mår så mycket bättre när den strålar.

Nu är ju det här inget mer än rena spekulationer. Jag kan omöjligt veta ifall 2015 kommer bli varken soligt eller lyckligt. Vad vet jag, femmor kanske inte ens är gula egentligen. Psykiska störningar är nog sällan särskilt pålitliga källor.

Det enda jag vet om 2015 är att jag ska fylla 25, åka till Los Angeles en stund, och dricka öl på Dovas till helgen. Jag tycker att det är ett lagom stort gäng med planer. Ett medium jag var hos sa även att det skulle bli ett händelserikt år och att det skulle gå bra på jobbet. Och det låter ju helt okej.

2014 - Första halvan - I never learn

Jag minns inte januari, jag minns bara mina lakan och hur lägenheten på Kungsholmen såg ut nerifrån dem. Jag minns inte hur ångesten kändes eller bedövningen som la sig som bomull runt huvudet i takt med tabletterna som jag prydligt la upp på frukostbrickan bredvid mina två knäckebröd. Jag minns inte hur kallt det var ute, antagligen ganska kallt eftersom jag satte elementet på högsta effekt, blandade drinkar och ställde till med tropisk fest för Jossan medan snön låg djup ute på gården där vi stod i sommarkläder och kängor med cigaretten mellan nariga fingrar.
     Elsa fyllde år, fyllde sitt rum med ballonger och vi fyllde hennes lägenhet med fest och jag kände mig äntligen lite fylld av något som liknade att vara okej glad. Det kom i små, diffusa stötar mellan dagarna då jag bara satt i fönstret och stirrade ut över Kungsholmens takåsar.

Jaså, februari, och vad jag minns var det en ganska intetsägande månad. Säkert var den precis som tidigare månader ganska mycket ner och upp i hastiga ryck, kanske var det här någonstans jag fick whiplash i hjärnan. Jag köpte en tapirtröja och det var ju fint, åt rester av en tårta till frukost och mådde illa. Dansade med Elsa med kroppen full av Törley, säkert sov vi hos varandra när livet blev för hårt och kanske sov någon annan hos mig som gjorde livet för hårt. Sedan trampade jag fram och tillbaka genom Kronobergsparken med förkylning.

I mars var vi tvungna att lämna Kungsholmen. Vi hamnade för en kort stund i en källarlägenhet i Älvsjö, ett par gånger hann jag sitta på trädäcket i solen med kaffe och en cigarett tills det snurrade i huvudet. I flyttkaoset grävde jag bland ögonblicksbilder från de senaste fem åren och fann någon slags tröst i att jag levt ett annat liv än det som var just nu. Kajsa hälsade på och stod tårögd bredvid mig medan Vit Päls sjöng om att gråta på caféet, David skålade i cava och jag tror att jag var ganska glad på naiva grunder.

April var snö i Älvsjö, en blåsig station i Uppsala, regnvåta gator i Göteborg och soliga dagar i Silverlake. Det var att ligga vaken i källarrummet om nätterna och tänka på feminism, att ligga på mage på sängen och skriva skriva skriva, och att sitta bakfull på balkongen med Elsa, ett år äldre och nikotindarrig.
     När jag tänker tillbaka var det mycket som blev nytt i april. Jag blev bloggredaktör för Unga Feminister, jag flyttade från Älvsjö till en 40-talslägenhet i Abrahamsberg, gult tegel och tallar. Jag fyllde 24, vi satt i solen. Elsa slog hakan i dansgolvet, vi satt på SöS. Det gick några dagar och jag satt på ett transatlantiskt flyg, sedan satt jag åter igen på en buss över Los Angeles-gator och det var så skönt att andas den smutsiga luften där det flög örnar över rangliga palmer.

Maj börjar på en 70-talsklubb i Hollywood, jag dricker kanske något så klyschigt som Budweiser på burk och skakar plötsligt hand med Juliette Lewis. Sedan åker jag bussen genom bergen längs med mil av apelsinodlingar och åkrar. Vi har hyrt en lägenhet med knarriga dörrar, knarriga allting, ovanför en jazzklubb i Mission, SF. Jag tar emot mina jetlagade vänner, kramar dem hårt, bear family love. Under en vecka trampar vi upp och ner för backarna i San Francisco, sjunger för mycket kareoke på Cat Club och lyssnar på Janis Joplin i Golden Gate Park. Och visst är husen vackra men det blåser så hemskt och konstant.
     Vi lämnar västkusten, flyger till New York, blir kära i New York. Vi har en rosamålad lägenhet på Lower East Side och en takterass som visar oss staden från hustaken borta i Brooklyn till Empire State. New York är tryckande varmt och under nätterna blinkar blixtarna utanför fönstret. Vi dricker billig burköl på barerna i East Village och köper 1-dollarspizza på vägen hem, går över bron till en tatuerare i Brooklyn, sitter på taket i den varma nattluften. Ingen vill egentligen åka hem, ändå sitter vi till slut på ett grått Newark, jag på en avskiljd terminal med tårar strax bakom ögonloberna.
     Stockholm är åtminstone soligt och där finns Elsa och alla andra vänner som samlas på den ännu glesa gräsmattan i Vitabergsparken. Det blir val och det är hemskt och fantastiskt på samma gång, jag åker hem med en rosa ballong och tror fortfarande att allt kan bli bra.

Juni minns jag som soluppgångar över ljusgröna träd i Stora Skuggan eller på Högdalstoppen eller på en busshållplats någonstans strax bortom Hagaparken. Men majvärmen nådde aldrig långt in i juni, vi firar envist Desis födelsedag under många lager filtar i snålblåst. Eller bänken på Djurgården där jag och David drack burkar med Smålands innan en Arcade Fire-konsert på Gröna Lund och himlen var så grå. Under värmelamporna drack vi dyr öl och bestämde att det är bättre att göra saker nu än sen och så ska det bli, vi ska ha business-möte med bullar, bestämde vi innan konfettin föll ner över publikhavet och glädjen rusade runt med insmugglad gin i huvudet.
     Midsommar var kallt och sedan var det någon lägenhet på Sankt Eriksplan och sedan en brygga, kanske vid Karlberg. Gråa junidagar gick obemärkt förbi, efter några stycken kom Kajsa och Jasse, när de hade åkt kändes mitt golv hopplöst tomt och sedan var juni slut.

Det värsta är över

Göteborg passerade och imorse rullade jag genom Södertälje och söderförorterna och Södermalm med frostvita grenar utanför tågfönstret, träden såg ut som gamla dammiga spökträd och fast solen sken lyckades den inte värma upp mig i den iskalla tågkupén.

Så överlevde jag en jul till. Nästa år tänker jag se till att befinna mig långt bort från krystat umgänge, sönderkokt potatis med vit sås och gröna ärtor, chokladkartonger med bara de äckliga bitarna kvar och Christer Sjögren på tvn.

Nej, jag gillar faktiskt inte julen.

I am social - 2

På Instagram heter jag något så innovativt som tinavernon och lägger mest upp bilder på katter.

Mvh, Ett blåsigt Göteborg

Så är jag i Göteborg igen. Det var väl på tiden. Det finns ingenting med den här platsen som lockar längre. Bara några av människorna som råkar vara några av de bästa. Då måste en då och då sätta sig på ett tidigt morgontåg och möta vinden och regnet och måsarna.

Jag glömmer alltid hur det blåser här. Vinden slår mig i ansiktet på Centralstationen. Slår nästan av vilken huvudbonad jag nu valt för dagen. Lossar min halsduk.

Det kanske är att allting är lite för bekvämt här. Jag vill kunna sparka uppåt. Här finns inget att förakta. Inga Östermalmstanter eller Stureplansbrats. Bara goa gubbar på Varvet. Goa, göteborgska, gubbiga gubb-gubbar på Varvet. Gråa grisgubbe-Varvet. Avenyn är en parantes.

Men Andra Långgatan-flickorna med ölsejdlar fyllda till mitten. De får mig så lätt.

Nu har jag citerat Håkan och Göteborgsrapporten bör således sluta här.